| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUNK skuŋ4k, sbst.2, r. l. m. (KyrkoräkenskKälls-Nöbbel. 19/12 1664 osv.) l. n. (Öller Jemshög 117 (1800) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =; l. SKUNKE skuŋ3ke2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. kulturhist.) benämning på olika (utskjutande) överbyggnader l. utskjutande tillbyggnader till l. i hus; särsk. dels om loft (se LOFT, sbst.1 3 a, b) l. vind, dels om den utskjutande överbyggnad som bildar en svale l. svalgång, dels om förlängning av takskägget l. om det gm denna förlängning bildade snedskjulet, dels om förstugukvist. Ofwan uppå (i en byggnad med ”bijwåningar”) woro skunkar /: som dhe dhet kalla: / eller böningar. VDAkt. 1681, nr 30, Syneprot. Ovanvåningen (i Osby prästgårds västra länga) .. nådde man genom en trappa till ”en skunk äller Swale” och från denna ledde dörrar till de båda rummen. Fatab. 1932, s. 91 (1723). En mängd gamla loftsbyggnader förekommo ock (i Växjö på 1820-talet), vilka efter forntida sed voro inåt gårdssidan försedda med en utskjutande ”skunk” och derunder en öppen gång eller svale. Hyltén-Cavallius Lif 22 (c. 1880). På stugorna i Västergötland har ingångsdörren fått ett takskydd, eller en kvist, som är lik ett ”ovanligt stort nyckelhål”. Det kallas ”skunke”, en .. för hela landskapet karaktäristisk detalj. TurÅ 1912, s. 37. Loftlogarna och loftstallen nå ej ned i Västergötland. De motsvaras där istället av logar med genom sidoutvidgningar tillkomna ”skunkar”. SvKulturb. 9—10: 28 (1931). — särsk.
a) i kyrka: läktare (se LÄKTARE, sbst.2). Prædiche-stolen er ringe. Funten af Steen: oc stoler ved begge sider. ingen Sckunch. KyrkoräkenskKälls-Nöbbel. 19/12 1664.
b) i utvidgad anv.
α) (†) i fråga om ryggåstak på torvtäckt ryggåsstuga: lager av bräder varpå björknäver o. torv lades. Möller (1790, 1807).
β) om det vågräta innertak som i vissa ä. ryggåsstugor avskilde den övre delen av taket. Öller Jemshög 117 (1800). Den s. k. skunken, det vill säga det vågräta paneltaket i mittfältet, som förvandlat ryggåstaket till ett tredingstak (i blekingska storgårdars stugor). Kulturen 1935, s. 148.
2) i fråga om kläder.
a) (†) på klädesplagg: veck l. rynka l. skrynkla; jfr SKUNKA, v.1 1, SKUNKIG, SKUNKLIG. Swedberg Ordab. (1722). Lindfors (1824).
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kjol (se d. o. 5). De åtsittande skunken, som voro så trånga, att de som krängt dem över sig inte kunde ta mer än halva steg, utan småtrippade som höns. Månsson Rättf. 1: 124 (1916).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på not (se NOT, sbst.1 1) l. nät (se NÄT, sbst. 1 a (, b)) l. håv (se HÅV, sbst.3 1) o. d.: pås- l. säckliknande utvidgning l. utbuktning l. kilformig del; jfr KALV, sbst.2 3, KASSE, sbst.3 3 a, b, 4, KIL, sbst.2 II 3 c α. Kasse .. (är) Egentligen det samma som tirass, men mindre, och består af ett fint nät, knutet, med skunk, omkring ett stort tunnband som förses med skaft af en stång till längd af tre eller fyra alnar. Svederus Jagt 337 (1831). Kil eller Kalf saknas alldeles (på sillvaden) och fisken omslutes i stället af det skunk (Busz) mellan telnarna, som uppkommer derigenom att notslingan är tillräckligt införd. Ekström AfhFiska 108 (1845). Kast- eller sänk-glip, St. Mellösa socken. Långt skaft och ganska kort skunk (påslik utvidgning). Arwidsson o. Ohlson 14 (1911). Någon påse för hopsamlande av fångsten .. fanns (icke). Emellertid kom (land-)vaden vid dragningen alltid att bilda en — inifrån sett — konkav ”skunk”, som omslöt den fångade sillen. SkrGbgJub. 19: 106 (1923).
(3) -GERE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på skunknot: skunk; jfr gere 1. Arwidsson o. Ohlson 13 (1911: skunkjeren, sg. best.; från Örebro län). —
(3) -NOT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) not (se not, sbst.1 1) med skunk. Arwidsson o. Ohlson 12 (1911; från Örebro län).
Spalt S 5357 band 27, 1974