| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om djur (särsk. fåglar), stundom äv. om person: utstöta (hårt l. obehagligt) skrikande l. bräkande läte, skrika. Svart Gensw. G 2 b (1558; om gås). (Önskvärt vore att de tyska furstarna) bättre kunne skönia och achta the Hispaniskes skamlösheet .. och wetta tappert gifwa thesse Räfvngarna swar, när the emoot them skräka. Bureus Påw. D 4 b (1604). I (kämpar) skräken som rädda skogs getter. Verelius Gothr. 187 (1664; fvn. orig.: þier skrækit). Kornknarren har skräkt i blommande råg. Larsson i By Jord 153 (1913).
Spalt S 5166 band 26, 1973