Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRAKA skra3ka2, sbst.1, f.||ig.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skraka; möjl. samhörigt med nor. dial. skrakall, skraken, skröplig, o. SKRAKA, v. (jfr med avs. på bet.-utvecklingen SKRABBA, sbst.1, SKRABBA, v.). — Jfr SKRACKA, sbst.2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svag l. klent byggd l. spenslig person (särsk. kvinna). ÖgCorr. 1970, nr 2, Bil. s. 3 (om kvinna).

 

Spalt S 4734 band 26, 1973

Webbansvarig