Publicerad 1972   Lämna synpunkter
SKORPA skor3pa2, v. -ade.
Etymologi
[jfr d. skorpe, skorpes, nor. skorpe sig, skorpes; avledn. av SKORPA, sbst.]
refl.: förvandlas l. hårdna l. stelna till l. bilda skorpa; äv. i p. pf.: förvandlad l. hårdnad osv. till skorpa. Det gällde (för eldaren) att lätta på den glödande (kol-)massan (i fyren), så att man fick luft under, och ruska om den, så att den inte blev kompakt och inte skorpade sig för mycket. Mörne Väg. 103 (1927). Vägkanten är knaprig av skorpad sörja. Barthel Skärg. 70 (1952). — särsk. motsv. SKORPA, sbst. 1 g: bilda sårskorpa, ruva sig. Såret hade skorpat sig. VetAH 1766, s. 78. IllSvOrdb. (1955).

 

Spalt S 4631 band 26, 1972

Webbansvarig