Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SJÄLISK ʃä4lisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr ä. d. sjælisk; efter t. seelisch; jfr äv. eng. soulish; avledn. av SJÄL, sbst.1 — Jfr SJÄLIG, adj.1, SJÄLSLIG]
1) (numera i sht i vitter stil) själslig, andlig, psykisk. Lind (1738). Atterbom PhilH 13 (1835). Då menniskan är på en gång ett själiskt och kroppsligt wäsende, och (osv.). Trana Psych. 1: 19 (1843). När fientligheten efterträdde kölden, märkte han ett ogynnsamt inflytande på sitt själiska befinnande. Strindberg Hafsb. 76 (1890). Hymn till den själiska skönheten. Fröding NDikt. 173 (1894; titel på dikt; eng. orig. (Shelley): Hymn to intellectual beauty); jfr b. Ett folk utan hem är .. ett lättvunnet byte för kroppslig och själisk sjukdom, för melankoli och lifsleda. Tenow Solidar 3: 252 (1907). Hans själiska och kroppsliga person. Johnson GrKrilon 14 (1941). — särsk.
a) i n. sg. best. i substantivisk anv. (jfr b), = SJÄLSLIG a. Atterbom PoesH 2: 9 (1848). (G. Fechners) åsikt om det själiskas och det kroppsligas identitet. NordT 1879, s. 314. Det måleriska elementet har (hos F. W. Scholander) öfvervikt i skildringen, så väl i bilder som i ordval, öfver det själiska och känsliga. Nyblom i 3SAH 13: 76 (1898); jfr b.
b) övergående i pregnant bet.: som kännetecknas av ett rikt själsliv l. andlig kultur l. högre andliga intressen, själsfin, själfull, förandligad o. d.; tillf. äv. i substantivisk anv., dels om själsfin l. själfull person, dels (i n. sg. best.) sammanfattande, om vad som är själsfint l. själfullt o. d. En menniska, som saknar behag för det själiska, för täck, sann natur. Almqvist Fattigd. 5 (1838). Välgörenheten leddes av de tre och några andra själiska. Johnson Timans 79 (1925). Klassicism och realism få (under senantiken) vika för själisk uttryckskonst och symbolisk stilisering. HT 1952, s. 72. (I E. Kléens poesi) var (enligt Ekelund) för mycket .. av fysiskt, av köttsligt, och för litet av själisk fördjupning och själslig konflikt. Werin Ekelund 1: 58 (1960).
2) [efter det i den gr. texten av NT använda ψῦχικός, hörande till själen l. livet (se PSYKISK)] (i bibeln o. bibelpåverkat spr.) som är utrustad med l. hör till l. har avseende på l. samband med en själ av lägre, icke-andlig natur (”en själ utan ande”). Rudin 1Evigh. 1: 599 (1868, 1878). Apostelen Paulus skiljer i 1 Kor. 15: 44 mellan en andlig och en själisk lekamlighet ..: den s. k. själiska lekamligheten är hemfallen åt döden. Wikner Medit. 3: 101 (1875). En ”själisk” människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. 1Kor. 2: 14 (Bib. 1917; NT 1526: naturligh). Judas 19 (Därs.; NT 1526: sinlighe; Bib. 1541: kötzlighe).
Avledn.: SJÄLISKHET, r. l. f. (numera i sht i vitter stil) till 1, särsk. 1 b: egenskapen l. förhållandet att vara själslig l. själisk. (Martin Kochs Det glömda landet) ger nog av natursyner för att skänka händelserna själiskhetens fjärrdager och livets atmosfär men icke mer. Hedén 5: 161 (1916). Mycket stora ögon anses uttrycka .. godhet eller hejdlös själiskhet eller ansiktsskönhet. Johnson GrKrilon 17 (1941). Blommors vackerhet är för mig deras sinnlighet, inte till äventyrs deras själiskhet. Ekelöf Utflykt. 111 (1947).

 

Spalt S 3000 band 25, 1969

Webbansvarig