Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SINO- si1nω- l. sin1-, l. -o-.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. sino-; till SINA (senlat. Sina), äldre namn på Kina (jfr senlat. Sinæ, pl., kineser, gr. Σῖναι, Σιναί, pl., kineser, äv. om Kina, arab. Sīn, Kina). — Jfr APELSIN, KINENSER, KINES, SINISK]
ss. förled i ssgr: som tillhör l. avser l. härstammar från kineserna l. Kina, kinesisk(-), kines-.
Ssgr (i fackspr.): SINO-JAPANSK. [jfr eng. sinojapanese] kinesisk o. japansk; särsk.: japansk men utgående från l. påverkad av kinesiskan. Det religiösa system som sedermera fått det sino-japanska namnet shin-tō. IllRelH 559 (1924). —
-LOG. [jfr t. sinologe, eng. o. fr. sinologue] person som sysslar med sinologi. Frey 1844, s. 582. —
-LOGI. [jfr t. sinologie, eng. sinology, fr. sinologie] benämning på läran l. vetenskapen om kinesiskt språk o. kinesisk litteratur, kultur o. historia. Strindberg Brev 2: 165 (1880). —
-LOGISK. [jfr t. sinologisch, eng. sinological, fr. sinologique] adj. till -log o. -logi. Den sinologiska vetenskapen. Julbok 1906, s. 127. —
-TIBETANSK. [jfr eng. sino-tibetan] kinesisk o. tibetansk; särsk. om språk, = indo-kinesisk 2 b. BonnierKL (1927).

 

Spalt S 2641 band 25, 1968

Webbansvarig