| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SINGULAR siŋ4gɯ~la1r l. -gu~, l. 30~2, äv. siŋ1gɯla4r l. -gu- (singula´r Weste, sinngulár Dalin), ss. förled i ssgr äv. 103~, r. l. m. (Tullberg SvSpr. 1: 44 (1836) osv.) ((†) n. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 26 (1801), Enberg SvSpr. XIII (1836)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; l. SINGULARIS siŋ4gɯ~la1ris l. -gu~, l. 30~20, ngn gg siŋ1gɯla4ris l. –a3ris2, r. l. m. (ÖoL (1852) osv.) ((†) n. Sundén (1886)); best. (tillf.) -en. Anm. 1:o Stundom användes den lat. neutrumformen singulare, särsk. i uttr. singulare tantum (pl. singularia tantum), med bet.: endast i sg. använt sbst. Förr brukades efter prep. äv. de lat. dat.- o. abl.-formerna singulari (sg.), singularibus (pl.). SwFrOrdeB 145 (1703: i somliga singularibus). Kullin EngGr. 30 (1744: i Singulari). Singulare tantum. Dalin (1871). (Det engelska låneordet slips) har blivit ett fullständigt singulare, betecknande enstaka föremål. SoS 1915, s. 84. 2:o Vid förkortning skrives ordet sing. l. sg.
språkv. numerus (se d. o. 1) som utmärker att det är fråga om (kongruens med ord betecknande) en person l. en sak l. en företeelse, ental; ordform i detta numerus, entalsform. Verbet, predikatet står i singular(is). Giese Sprachm. 1: 30 (1730). (Formerna) Bok, Boken, står, äro singularer till Böcker, böckerna, stå. Weste FörslSAOB (c. 1815). Nominernas böjning i Wotiskan sker genom tvänne numeri, singular och plural, hvardera med 12 kasus. ASScF 5: 24 (1856). En del substantiv förekomma blott i singular, några andra åter endast i plural. Ulén o. Rydén Modersm. 47 (1918). Den bestämda artikeln .. är lika i singularis och pluralis (i engelskan). (Elfstrand o.) Gabrielson 3 (1945). Genitiv singularis. Sjöstrand LatGr. 28 (1953).
Spalt S 2551 band 25, 1967