Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIMA si4ma, äv. 32, sbst.2, n. (Ymer 1919, s. 289, osv.), äv. r. (2BonnierKL 7: 651 (1942), osv.); best. -t resp. -n.
Etymologi
[av t. sima, n., bildat av den österrikiske geologen E. Suess († 1914) gm sammanställning av bokstavsförbindelserna si o. ma utgörande begynnelsebokstäverna i SILICIUM resp. MAGNESIUM. — Jfr SIAL, sbst.1]
geol. plastisk l. trögflytande, väsentligen av kisel o. magnesium bestående bergartsmassa som bildar ett (närmast under sialskiktet beläget) skikt i jordskorpan; äv. om detta skikt; stundom äv. ss. sammanfattande benämning på eruptivbergarter. Ymer 1919, s. 288 (om eruptivbergarter). Oceanernas botten skulle (enligt A. Wegener) vara murad av ett specifikt tyngre och mera plastiskt material, ”sima”, med magnesiumsilikat som typiskt ämne. Därs. 1931, s. 26. Under denna som sial betecknade skorpa ligger en mantel av i huvudsak basaltisk sammansättning. Denna benämnes sima och har väsentligt högre spec. vikt än sial. NaturvForsknRådÅb. 1950—51, s. 123.
Ssgr (geol.): SIMA-MASSA. bergartsmassa som bildar l. ingår i simaskiktet. Hadding Geol. 49 (1954). —
-SFÄR(EN). [jfr t. simasphäre] = -skikt(et). Wråk Wegener Kont. 47 (1926). —
-SKAL(ET). = -skikt(et). SvUppslB 14: 598 (1933). —
-SKIKT(ET). skikt av jordens inre, som befinner sig närmast under sialskorpan, eklogitsfär(en); jfr -sfär(en), -skal(et). 2SvUppslB 15: 138 (1950).
Avledn.: SIMISK, adj. [jfr t. simisch] geol. som tillhör l. har avseende på l. utmärker sima. Wråk Wegener Kont. 46 (1926; om bergarter).

 

Spalt S 2478 band 25, 1967

Webbansvarig