Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SICKATIV sik1ati4v, adj.
Ordformer
(äv. sicc-)
Etymologi
[jfr t. sikkativ, eng. siccative; av fr. siccatif, av senlat. siccativus, torkande, till siccare, torka, till siccus, torr (jfr EXSICKAT, SECCO, SEKT, sbst.1). — Jfr SICKATIV, sbst.]
(i fackspr., numera bl. mera tillf.) om ämne: som har förmågan att torka (gm oxidation med luftsyre) l. (ss. torkmedel) påskynda torkning, torkande; äv. i utvidgad anv., om egenskap o. d. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 122. De mogna kärnorne (av valnöt) .. gifva pressade en ymnig olja, som är siccativ, och nyttjas derföre till målning. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 211 (1857). Metallsalter, som äga sickativa egenskaper. 2UB 7: 520 (1903).
Ssg (Anm. Ssgn kan äv. delvis hänföras till sickativ, sbst.): SICKATIV-OLJA. (i fackspr., numera bl. mera tillf.) torkande olja; olja använd ss. sickativ. EconA 1808, sept. s. 61. Keyser Kemien 3: 323 (1876).
Avledn.: SICKATIVERA, v. -ing. (i fackspr., mera tillf.) göra (färg o. d.) snabbtorkande gm att tillsätta sickativ. TT 1944, s. 154.

 

Spalt S 2111 band 25, 1967

Webbansvarig