Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SICKATIV sik1ati4v, n. (AHB 39: 26 (1870) osv.), äv. (föga br.) r. (SFS 1922, s. 319); best. -et, ss. r. -en; pl. = (Cleve KemHlex. (1883) osv.), äv. (ss. n. l. r., numera föga br.) -er (AHB 39: 27 (1870), HantvB I. 1: 87 (1934)).
Ordformer
(äv. sicc-)
Etymologi
[jfr t. sikkativ, eng. siccative; av fr. siccatif, substantivering av siccatif (se SICKATIV, adj.)]
(i fackspr.) ämne använt för att påskynda torkningen av oljefärg, fernissa o. dyl. o. innehållande något torkmedel, t. ex. en metallförening, som gm katalys åstadkommer en snabbare oxidation med luftsyre, torkmedel, torkämne. Sickativ i flytande, fast form. Åstrand (1855). Bildmark Entrepr. 195 (1921). TNCPubl. 30: 71 (1958).
Ssgr (i fackspr.; jfr sickativ, adj. ssg): SICKATIV-FLASKA. flaska för l. med sickativ. SAOL (1900). —
-PREPARAT. SvIndKal. 1946, TillverknReg. s. 361. —
-PULVER. [jfr t. sikkativpulver] sickativ i pulverform. AHB 131: 13 (1887).

 

Spalt S 2111 band 25, 1967

Webbansvarig