Publicerad 1963   Lämna synpunkter
SAKRAN, sbst.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) sakor, sakren, sakrans; av fin. saakuri (sidoform till saakuli, saakeli; se SAKELI) l. (delvis) ombildning av SATAN med anslutning till SAKRAMENT (se d. o. 3), SAKRAMENTSKAD o. d.]
(i Finl.; vard.) använt ss. (eufemistisk) svordom: tusan o. d.; äv. i gen. sakrans, övergående i adjektivisk l. adverbiell anv. Varför löper du i väg ut i ösregnet, din sakrans unge? Hemmer Kokko 31 (1920). Det är ju bara lek, för sakran. Därs. 42.

 

Spalt S 210 band 24, 1963

Webbansvarig