Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖTA, v.2, l. ROTA, v.7, l. RÅTA, v.; pr. ind. sg. -ar (Dahlstierna (SVS) 126 (1698)) l. -er (JPGothus); ipf. -ade (GullbgDomb. 12/5 1651, Broman).
Ordformer
(rot- c. 1730—1749. råt- 1725. röt- (-öö-) 1611—1750)
Etymologi
[fsv. röta, vråla, råma, sv. dial. rauta, röta, rota, råta; jfr fnor. o. nor. dial. rauta, isl. rauta; i avljudsförh. till isl. rjóta, brusa (motsv. fht. riozan, gråta, feng. rēotan, gråta, klaga), isl. rýta, grymta, lat. rudere, böla; i sv. o. nor. delvis möjl. dock i avljudsförh. till isl. hrjóta (se RYTA, v.2); formerna rota o. råta bero sannol. på dialektal utveckling av ett äldre rauta]
(†) om djur: ge ifrån sig ett (dovt) läte; jfr RYTA, v.2 1 b.
a) om nötkreatur: böla, råma. Forsius Phys. 323 (1611). Näst för än Bruden kom (till kyrkan för att vigas), anvisade sig ena ko uti Södra kyrkodören, som råmade och råtade högt, stygt och länge. Broman Glys. 1: 398 (1725). (Vissa kreatur) röta, stancka, luckta och svettas, ögonen rinna och blifva små. HdlCollMed. 12/2 1750.
b) om hjort: böla. JPGothus MStiernfelt A 4 a (1644).

 

Spalt R 4602 band 23, 1962

Webbansvarig