Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUFSA ruf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. rufsa, rafsa, tilltufsa, ruppsa, räfsa, breda ut hö till torkning; sannol. till stammen i isl. ruppa, plundra, ta ss. rov, mlt. roppen, rycka, slita, mht. rupfen, rycka, draga (t. rupfen), i avljudsförh. till got. raupjan, rycka av (ax). fht. roufen, rycka, slita (t. raufen), möjl. rotbesläktat med fsv. riuva, sönderbryta, isl. rjúfa, riva hål på (ngt) m. m. (se RÖVA). — Jfr RUFF, sbst.6, RUFS, RUFSA, sbst., RUFSIG]
bringa (ngt) i oordning, röra om i (ngt) så att det burras upp l. dyl., tilltufsa, tillrufsa; särsk. med avs. på hår o. d.; äv.: tillknyckla l. (ned)skrynkla (ngt); äv. med personbetecknande obj., i sådana uttr. som rufsa ngn i håret, röra om i håret på ngn så att det bringas i oordning l. burras upp (äv. refl., i sådana uttr. som rufsa sig i håret); äv. med saksubj. (i sht betecknande vind o. d.); äv. utan obj., särsk. i sådana uttr. som rufsa i håret, röra om i håret så att det bringas i oordning l. burras upp; i pass. äv. övergående i intr. bet.: bli rufsig l. skrynklig, skrynkla sig; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: rufsig. Berndtson (1880). Hans Alienus lade också sin rufsade och ovant handterade slända i knät. Heidenstam Alienus 2: 106 (1892). I skjortärmarna, med håret rufsat av vinden. Kihlman Papini 80 (1923). Han är inte här i dag, sade den fina fröken och vände sig åter trött mot spegeln, rufsade i håret med fingertopparna (osv.). Siwertz Varuh. 25 (1926). Se till, att slöjorna inte rufsas vid nedläggningen! Östergren (1936). von Blomberg .. rufsade sig i sitt långa hår. Hedberg Blomb. 256 (1953). — jfr OM-, TILL-RUFSA.
Särsk. förb.: RUFSA OM10 4. bringa (hår o. d.) i oordning, göra oredig l. tilltrasslad o. d.; ofta utan obj., i uttr. rufsa om i ngt. Berndtson (1880). Den barska krigsbussen lät den lilla rufsa om hans väldiga mustascher. Hillman SpNov. 111 (1896). Männen kände längtan ut när vårblåsten rufsade om i hår och skägg. Fridegård Offerrök 87 (1949). jfr omrufsa. —
RUFSA TILL10 4. trassla till (ngt), ställa till oordning l. oreda o. d. i (ngt); särsk. med avs. på hår o. d.; äv. med personbetecknande obj., i sådana uttr. som rufsa till ngn i håret. Idun 1888, s. 261. Jag rufsade till mitt hår och drog hatten på sned. Åkerhielm FrämNamn 51 (1902). (De små barnen) sleto honom (dvs. fadern) i skägget och rufsade till honom i håret. Lagerlöf Mårb. 243 (1922). jfr tillrufsa.

 

Spalt R 2759 band 22, 1959

Webbansvarig