Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUBRIKATOR rub1rika3tor2 l. 1b- l. -tωr2, m.; best. -n; pl. -er rub1rikatω4rer l. 1b-, l. 01—.
Ordformer
(äv. -ic-)
Etymologi
[jfr t. o. eng. rubricator, fr. rubricateur; av mlat. rubricator, avledn. av rubricare (se RUBRICERA)]
(om ä., i sht medeltida förh.) person med uppgift att rubricera (se d. o. 1) handskrifter, illuminator (se d. o. 2), miniatyrmålare (se d. o. 1). Geijer I. 1: 253 (1845; om medeltida förh.). 3NF 3: 701 (1925).

 

Spalt R 2738 band 22, 1959

Webbansvarig