Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROSINANTE rωs1inan3te2 l. rω1s-, m. l. f. l. r.; best. -en.
Ordformer
(rosinant 1844. rosinante 1821 osv. rossinante 1837—1859)
Etymologi
[jfr holl. rossinant, t. rosinante; av span. rocinante, m., avledn. av rocín, mager, dålig häst, av omtvistat urspr.; särsk. ss. namn på den häst som Cervantes’ romanfigur Don Quijote red under sina äventyr]
(i sht skämts.) (rid)-häst; särsk. om utmagrad o. dålig häst, hästkrake; äv. mer l. mindre bildl. Den som ville söka vandra en medelväg (mellan de stridande litterära skolorna) .. blefve en trasig och brokig vandrande riddare, som förgäfves sporrade sin magra Rosinante, till det allmänna bifallets molnbeskuggade Palestina. ÅboMorgBl. 1821, s. 6. Min Rosinantes täta kullerbyttor. Castrén Res. 2: 347 (1847). 2SvUppslB (1952).

 

Spalt R 2523 band 22, 1959

Webbansvarig