Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RONDO ron4do l. (rå´nndo Dalin), n. (Polyfem I. 38—39: 1 (1810) osv.) l. r. l. m. (Envallsson (1802) osv.); best. -t, ss. r. l. m. -n; pl. -n ((†) =, WoJ (1891); -r Rademine Knigge 3: 88 (1804); -s Sånglära 37 (1814)).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. rondo; av it. rondo, av fr. rondeau (se RONDÅ)]
1) mus. (ett ur rondån utvecklat) musikstycke som är uppbyggt av ett flera gånger upprepat huvudtema o. ett antal mellan repriserna av detta huvudtema inlagda mellanteman (episoder), förekommande antingen ss. ett självständigt musikvärk l. ss. en sats (i sht finalsats) i ett större värk. Mecklin BegTonk. 21 (1802). Han spelade hela rondot med dess ganska svåra kadens utan noter. SDS 1957, nr 270, s. 24.
2) (mera tillf.) = RONDÅ 1. DA 1808, nr 56, s. 2. IllSvLittH 2: 406 (1956).

 

Spalt R 2436 band 22, 1959

Webbansvarig