| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RENONSERA re1noŋse4ra l. ren1-, stundom -ons-, i Sveal. äv. -e3ra2 (renånngsèra Dalin), v.1, förr äv. RENUNSERA l. RENUNTIERA, v., -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr RENUNTIATION.
1) (†) berätta l. överbringa (en nyhet). Att han var stadd på en hastig resa till H. K. M. af Sverge ”att några synnerliga nya tiender renunciera ..”. Schück Wivallius 1: 69 (cit fr. c. 1631).
2) (numera bl. ngn gg, med ålderdomlig l. pretiös prägel) avstå från l. uppgiva alla anspråk på l. avsäga sig ngt; dels tr., dels intr., särsk. i uttr. renonsera på, förr äv. till ngt. 2SthmTb. 4: 136 (1571). Huarföre .. Blasius hade renuncieret och afhändt sig all then rätt och rättigheet, som han och hans erffuing[er] till .. (ett visst) hus kunde hafft haffue. Därs. 5: 150 (1576). Kungen j Danmarck .. moste .. renunciera fem Stifter. HSH 5: 162 (1646). At nu öfvergifva sine allierade och draga sig ur spelet vore at renoncera til alla förmodade fördelar. 2RARP 20: 439 (1761). De automobilister, hvilka icke köra fortare än med vagn dragen af hästar, det vill säga, renoncera på den större farten. SDS 1904, nr 226, s. 2. Wall Männ. 52 (1926).
3) (†) avsvärja sig l. överge (religiös lära). Gen. Maj. Börstel war dödh blefwen .. sedan han hade renuncierat dhen calvinska läran. Spegel Dagb. 152 (1680).
4) (†) förneka. Kan .. (”naturrättsläraren”) i ingen vetenskaplig mening erkänna detta påstående, utan att renoncera sin egen vetenskap .., så (osv.). Biberg 1: 214 (c. 1820).
Anm. Bet. av ordet i det i följ. språkprov förekommande uttr. renonsera ngn i ngt är oviss. Ded första, hvaruthi vij renonseras af the andre Stenderne, ded skal af Hr Landtmarksalken proponeras samptl. Ridderskapet och Adelen at conjunctim agera (dvs. att gemensamt handlägga). RARP 9: 153 (1664).
Spalt R 1152 band 22, 1957