Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RENLIG re3nlig2, adj. -are. adv. -A (-E) (†; Filipp. 1: 17 (NT 1526), Serenius G 3 b (1757)); -EN (†; G1R 25: 594 (1555), Heinrich (1828)); -T (Stiernman Com. 1: 882 (1623) osv.).
Ordformer
(förr äv. reen-. -lig 1526 osv. -lighen, nom. sg. f. 1541. -lig(h)it, n. sg. o. adv. 15241713)
Etymologi
[fsv. renliker; jfr d. renlig, nor. renslig, isl. hreinligr, t. reinlich; avledn. av REN, adj.]
A. i mera eg. anv.
1) om föremål: som ständigt hålles l. är ren; proper o. d.; som alltid brukar hålla sig ren l. är lätt att hålla ren; stundom med bibet. av: som det är hygieniskt att använda, hygienisk o. d.; förr äv. liktydigt med: ren (se REN, adj. 3). Reenlighit glaas. Upp. 21: 18 (NT 1526; Bib. 1541: reent). Lägg .. (moset) i et renligt linne emellan tvenne talrickar. Roberg Beynon 31 (1697). Slaktare husen .. böra på alt sätt hållas renlige. SthmStadsord. 2: 322 (1713). Alla .. (arbetarna i Paris’ fattigkvarter) äro renligt klädda i sina urblekta blusar. Rydberg 8: 240 (1874). De renligaste .. möbeltyger äro skinn och imitationer däraf. Tenow Solidar 1: 89 (1905). Alving Jansen JordOdödl. 42 (1925). — jfr ORENLIG. — särsk. i oeg. l. bildl. anv. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 175 (1857). Det är något sirligt och liksom renligt över Blekingsnaturen. Böök ResSv. 59 (1924).
2) om värksamhet l. arbete: som icke smutsar ner, vid vars utförande man icke behöver smutsa ner sig. Kontoristen har i motsats till värkstadsarbetaren ett mycket renligt arbete.
3) om behandling l. hanterande av ngt: som sker på ett sådant sätt att vad som behandlas osv. hålles rent l. fritt från smuts l. föroreningar l. icke kommer i beröring med sådant som är ohygieniskt o. d. Reenligen och väl förvarede (äpplen). G1R 25: 594 (1555). Det angelägnaste af allt är att med hela denna Processen (dvs. vid framställning av ett visst färgämne) ganska renligen förfares, så att intet det minsta främmande tillkommer. Rinman JärnH 696 (1782). Ullens godhet beror af kreaturets skötsel, .. af hela dess renliga behandling under all den tid ullen växer. LBÄ 23—24: 108 (1799). Allt serverades (vid måltiden hos kungen på en söderhavsö) nätt och renligt på unga, friska pisangblad. Hallström Bruun VanZant. 31 (1921).
4) om person (l. djur): som brukar l. har den läggningen att vilja hålla sig ren (till sitt yttre o. i sin klädsel) o. hålla rent omkring sig l. hålla det som han har för händer l. sysslar med rent l. (t. ex. vid matlagning) fritt från smuts l. föroreningar l. sådant som är ohygieniskt o. d.; proper; motsatt: smutsig av sig, snuskig o. d. (Hustruns) prydhning är at hon reenlighen och flijtigh är. Ordspr. 31: 25 (Bib. 1541). Offta twetta Ansichtet medh skärt watn, thet är renligit. Schroderus Comenius 578 (1639). Ett renligt fruntimer söker ammetjenst. LdVBl. 1844, nr 24, s. 4. Ekorren är ett renligt djur, som .. slickar och putsar sig oupphörligt. NF 4: 322 (1881). En ovilkorlig fordran på bagaren är, att han är renlig, ytterst renlig, både hvad kropp och kläder beträffar. ArbB 31 (1887). Stockholmarna äro .. mycket renliga av sig. Carlsson 4711 126 (1921). — jfr ORENLIG.
B. i oeg. l. bildl. anv. (jfr 1 slutet).
5) (†) som utmärkes av klarhet o. redighet i den yttre utformningen; jfr REN, adj. 8. Så wijda däd ene sättet (att skriva bokstäverna) är lättare, reenligare, fägre än däd andre, så wijda winner däd ok en förmohn. Columbus Ordesk. 3 (1678).
6) (†) = REN, adj. 13 a; anträffat bl. ss. adv.: rent. Att Gudz ordh motte allestadz i rikit renliga predicat varde. RA I. 1: 86 (1527). G1R 4: 300 (1527).
7) (†) = REN, adj. 13 b. Pfeif DeHabitu 68 (1713). Renligit oc prydeligit språk. Därs. 133.
8) (†) = REN, adj. 14 b; anträffat bl. ss. adv. Then stamma tungan skal ferdigh warda och reenligha tala. Jes. 32: 4 (Bib. 1541).
9) (†) ss. adv.: i ett ordentligt, omsorgsfullt utarbetat, prydligt skick; jfr REN, adj. 15. Styckena skulle levereras .. med ”wapner och löfwercket reenligen utstuckna”. SvKrig 16111632 Bil. 2: 243 (i handl. fr. 1629).
10) (†) = REN, adj. 17. Änglom likna de Män, som lefva i renligo lifve. Nicander KonStyr. 3 (1760).
11) i fråga om sedlig l. moralisk l. religiös renhet.
a) (†) = REN, adj. 18. G1R 1: 264 (1524). Skapa i mig renligt hjerta. Kolmodin Rök. 71 (1728). Att föra ett renligt och tukteligt lefverne. Schartau Und. 109 (1804). jfr ORENLIG.
b) (i sht i vitter stil, mera tillf.) som har den läggningen att vilja vara ren i sedligt l. moraliskt l. religiöst avseende; äv. om fantasi o. d. En föga renlig fantasi. Östergren (1936).

 

Spalt R 1146 band 22, 1957

Webbansvarig