| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
REKTION räkʃω4n l. rek-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
språkv.
1) förhållandet att ett ord i en sats styr ett annat ord (l. uttryck) i satsen (o. bestämmer i vilket kasus det styrda ordet skall stå); äv. om förhållandet mellan det styrda o. det styrande ordet i en sats. Svedelius FrGr. 255 (1814). SvUppslB 22: 719 (1935).
2) [efter d. styrelse i motsv. anv.] om ord l. uttryck som styres av en viss preposition i dess förhållande till prepositionen. Beckman SvSpr. 167 (1904). Lindblad Sahlstedt 22 (1919).
3) det slag av beroende böjning (dvs. böjning som är förorsakad av sammanhanget med ett annat ord i satsen) vid vilken det styrda ordets böjning uttrycker ett förhållande som rör detta ord självt (icke det styrande ordet); motsatt: kongruensböjning. 2NF 4: 890 (1905). Noreen VS 7: 89 (1906). SvUppslB 5: 614 (1930).
-LÄRA, r. l. f. läran om ordens förhållande till varandra i satsen (o. därav beroende böjning). Svedelius FrGr. 239 (1814). Noreen VS 7: 99 (1914).
Spalt R 938 band 21, 1957