Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REKONCILIATION re1konsi1liaʃω4n l. rek1-, l. -sil1-, äv. -atʃ-, äv. 010104, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. rec-)
Etymologi
[jfr t. rekonziliation, eng. reconciliation, fr. réconciliation; av lat. reconciliatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till reconciliare (se REKONCILIERA)]
1) (numera föga br.) motsv. REKONCILIERA 1: återställande av vänskap l. gott förhållande, försoning, förlikning. 2SthmTb. 7: 356 (1587). The Protesterande Ständers reconciliation eller förlijkning medh Påwen. Brask Pufendorf Hist. 394 (1680). De biller som gjordes i (det engelska) Parlamentet, för at til väga bringa en reconciliation med Americanerna. LittT 1796, s. 32. 2SvUppslB (1952).
2) (†; om förh. inom den romersk-katolska kyrkan) motsv. REKONCILIERA 3: ny invigning av en befläckad l. ohelgad kyrka. Andersson (1845). Dalin (1871).
3) (numera föga br.; om förh. inom den romersk-katolska kyrkan) om en kättares återupptagande i kyrkans sköte. Andersson (1845). 2NF (1915).

 

Spalt R 913 band 21, 1957

Webbansvarig