Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RANGEL raŋ4el, n.; best. ranglet; pl. = (Bergman (i bet. 3)), äv. rangler (Högberg (i bet. 3 b)).
Etymologi
[jfr dan. o. nor. rangel; vbalsbst. till RANGLA, v.1 — Jfr BENRANGEL]
1) (tillf.) motsv. RANGLA, v.1 1: ranglande, vacklande. Ej något rangel på slirande ban! Sjöberg Kris. 165 (1926).
2) (†) lång o. mager l. ranglig person. Ihre (1769). CAEhrensvärd Brev 1: 41 (1781).
3) (numera bl. tillf.) benrangel, skelett; särsk. bildl., om döden tänkt i gestalt av ett benrangel. Bergman Jordkl. 124 (1766). Man ser icke annat än rangel af menniskoskapnaden. Hedin ÅmVetAWahlbom 1809, s. 22. Man målar döden som ett fasans rangel / Af ben, med lie rostad utaf blod. Zedritz 1: 81 (1834). Björkman (1889). särsk.
a) (†) om skelett av djur; i ssgrna ELEFANT- o. FISKBENS-RANGEL.
b) (enst.) i utvidgad anv., om skelettdel l. ben. Ett helgonaskrin, där ock syntes en vittrad hufvudskalle och frätta rangler ibland stoftet. Högberg Vred. 3: 296 (1906).
c) (tillf.) bildl., om förtorkad o. vissen buske. Det blekgrå ranglet av en torkad en. Rosenius SvFågl. 1: 40 (1913).
Ssgr: (3) RANGEL-BEN. (tillf.) benrangel. Rangelbenet .. talade med mor mins röst. Fridegård Tack 145 (1936). —
-BILD. (†) bild av ett benrangel; bildl. (Dikten) blef en rangelbild och jag för spöket rädd. Bergklint Vitt. 28 (1772).

 

Spalt R 253 band 21, 1956

Webbansvarig