Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÄSA pä3sa2, v. -er, -te, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(päs- 1812—1949. päss- 1767 (: Pässesvamp))
Etymologi
[sv. dial. päsa, nor. dial. pæsa; möjl. samhörigt med PYSA o. PÖSA]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) flåsa l. pusta l. stöna l. vara andfådd o. d. (på grund av ansträngning l. fetma l. övermättnad o. d.). En gammal utkörd Quickdrags Häst, som .. med sina vanmägtiga Päsningar, söker muntra de yngre. VexiöBl. 1812, nr 4, s. 3 (i bild). (Den döende) endast päste och kiftade. Wägner ÅsaH 306 (1918). Jag äter mej .. så mätt att jag går och päser efteråt. Moberg Utvandr. 346 (1949).
Ssg (†): PÄSE-SVAMP. [sv. dial. (Smål.) päsesvamp] svamp av släktet Bovista Pers., röksvamp; jfr bofis. Emot näsblod brukas ock at blöda på Pässesvamp eller den rykande Svampen, som kallas Käringfiss. Osbeck Lah. 363 (i handl. fr. 1767).

 

Spalt P 3115 band 21, 1955

Webbansvarig