| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
1) söka stöd l. hjälp hos l. ty sig till (ngn l. ngt), anlita (se d. o. 1); vända sig till (ngn) med en bön l. anhållan; stundom svårt att skilja från 2 o. 3; jfr lita 1. Effter intet annat nu var pålijta, nödgades samme quinnor sielfve grijpa till värn. LPetri Kr. 10 (1559). (Han) hafwer eÿ .. någon annan här i bÿgden att pålijta eller närmare sigh tillhålla. VDAkt. 1678, nr 103. (Sv.) Pålita, (t.) einen um etwas ersuchen. Lind (1738). PH 8: 125 (1766). jfr: Herr General Gouverneuren (måste) bewijsa .. (H. Horn) all möijelig hielp .. uthj det som han honom till wår och Cronones tienst pålijtandes warder. LReg. 263 (1665).
2) lita (se d. o. 3) l. förtrösta på (ngn l. ngt); äv. i uttr. pålita till ngt, sätta sin lit till ngt; äv. refl., i uttr. pålita sig ngt l. ngn, förlita sig på ngt l. ngn; stundom svårt att skilja från 1. Der till med så hafwe wi intet att pålijte, / Wårt Råd och Adel de osz wist swijke. Carl IX Rimchr. 63 (c. 1600); jfr 1. Monge .. tilbedhia Beleten .. til hwilkom the mhera pålijta .. än sielffwa Christo. Gyldenhielm Capt. I 1 a (1632). Du (dvs. pänningen) är den hielten, som så många sig pålita. Granatenflycht Vitt. 289 (1698). Dalin (1855). särsk.
b) i p. pr. -ande l. -andes i gerundivisk anv.: som man kan förlita sig på. Medel och uthwägar, som kunne wara pålijtende. RA II. 2: 179 (1617); jfr 1. Om the Romare hadhe warit någet pålijtandes, så (osv.). Schroderus Liv. 248 (1626).
3) [jfr 1] taga (ngt) i anspråk; göra bruk av, använda, anlita (se d. o. 3); äv. (med sakligt subj.): fresta på (ngt); jfr lita 5 samt på III 2 i. (Fastän) efter så långlig pålitning, Grufvan (i Sala), i anseende til Malmen, mycket aftagit och försvagats. Bergv. 1: 657 (1724). (Skogen) pålites .. til vedbrand. LandtmFörordn. 133 (1734). När .. (bina) föranlåtes .. släppa ifrån sig vintertappen, hvarefter de .. behöfva en ny och ymnig förtäring, hvilken visthuset mera påliter. Koch Biskiöts. 4 (1753).
Spalt P 2830 band 21, 1955