Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUKIG l. PUKUT, adj.
Ordformer
(-ig 1791. -ut 1698)
Etymologi
[sv. dial. pukig, knölig; avledn. av PUK, sbst.2; jfr äv. sv. dial. puken, svullen, stinn av väder, påken, fet o. pussig]
(†) som buktar ut, utbuktande, uppskjutande, bukig. Rudbeck Atl. 3: 63 (1698). (Det vanskapta barnets ögonlock) voro .. höga och pukiga, likasom man ser på grodor. IT 1791, nr 98, s. 1.

 

Spalt P 2359 band 21, 1955

Webbansvarig