Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRÅNGARE proŋ3are2, m.||(ig.); best. -en; pl. =.
Etymologi
[jfr d. pranger, nyisl. prangari; vbalsbst. till PRÅNGA, v.2]
(numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter l. om ä. förh.) person som handlar med l. försäljer olika slags varor; kringvandrande uppköpare o. försäljare; särsk. om ohederlig handlande, skojare, schackrare. G1R 18: 40 (1546). Aurivillius Gr. 46 (1684). Prångare, vilka uppköpte varorna, och åter försålde dem (på torg i ä. tid). SkånAB 1932, nr 287, s. 8. — jfr HÄSTE-, SILL-PRÅNGARE.

 

Spalt P 2227 band 20, 1954

Webbansvarig