Publicerad 1953   Lämna synpunkter
POLEMIKER pωle4miker l. po-, äv. 0302, m.||ig.; best. -n; pl. =. Anm. Förr användes ordet äv. med lat. form o. böjning, t. ex. SvMerc. 1765, s. 173 (: Polemicus; i bet. 1), LittT 1796, s. 52 (: Polemici, nom. pl.; i bet. 1).
Etymologi
[jfr t. polemiker o. kyrkolat. polemicus, adj. (se POLEMISK)]
1) (i ä. fackspr.) person som ägnar sig åt polemik (i bet. 1), teolog som angriper kätterier. Polyfem IV. 6: 4 (1811). Bland catholska polemiker förtjenar först Johan Eck att nämnas. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 310 (1837).
2) person som ägnar sig åt l. har fallenhet för polemik (i bet. 2), stridsskriftsförfattare, pännfäktare; äv.: stridslysten l. stridbar person. Pfeiffer (1837). Inom riksdagen gjorde sig Rosén snart bemärkt som polemiker af starkt stridbar läggning. 2NF 38: 40 (1925).

 

Spalt P 1379 band 20, 1953

Webbansvarig