pinna | SAOB

Publicerad 1953

PINNA pin3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.

Etymologi

[jfr d. pinde, nor. pinne, t. pinnen, eng. pin; till PINNE]

1) fästa l. hopfoga med hjälp av en pinne l. pinnar o. d.; utom i a, b o. c företrädesvis i särsk. förb. Serenius (1734; under pegged). Dalin (1855). Sundén (1888). — särsk.

a) timmerm. i fråga om sammansättning l. fästande av trädelar med pinnar (i stället för med spik o. d.). VetAH 1742, s. 145. Fönsterbågar sammansättas med slitstapp och pinnas. Bildmark Entrepr. 149 (1921).

b) skom. fästa med hjälp av pinn- l. lädertång; draga o. sträcka (ovanläder) över läst o. bindsula o. fästa det provisoriskt med pinnspik, ”tacks” l. dyl.; förr äv.: pligga (sula). Att sulorna .. voro väl pinnade med träpinnar. AB 1839, nr 238, s. 2. Fornv. 1937, s. 47.

c) (i fackspr.) fästa (grästorva) gm att slå en pinne genom torvan. Hazelius Bef. 89 (1836). Zethelius Fältarb. 32 (1892).

d) fästa ihop med nålar; fästa (ngt) på en nål o. d.; i förb. PINNA UPP.

e) (†) ss. vbalsbst. -ing, konkret, om de pinnar som man slagit i för att fästa samman ngt. Ståhlsverd 6 (1755).

2) sätta pinnar i (ngt); särsk.

a) med avs. på räfsa l. harv; jfr PINNE 1 a ϑ. Bjugg Huussp. B 4 a (1697). (Han) sitter .. och pinnar räfsor för den kommande slåttern. TurÅ 1936, s. 324.

b) med avs. på stege; jfr PINNE 1 a ι. Tätt pinnade stegar. Garney Masmäst. 95 (1791).

c) (†) förse (hus) med pinnar ss. fäste för murbruk (vid revetering). VGR 1807, Verif. s. 552.

3) (mera tillf.) åstadkomma l. tillvärka l. bearbeta (ngt) med hjälp av en pinne l. pinnar. Pinnade band förekomma äfven i Norrland. Fatab. 1915, s. 214.

4) [jfr PINNE 3 c α] (vard.) gå l. bege l. ta sig (till en plats); särsk. om hastig gång. På ett eller annat sätt skall man väl kunna pinna dit (dvs. till Norge). GHT 1945, nr 95, s. 8.

5) (vard.) sport. tr.: gm dribbling överlista (ngn), dribbla av. Att Sverges vänsterinner pinnade Danmarks högerback. Jonason Fotb. 53 (1917).

Särsk. förb.: PINNA AV10 4. (vard.) sport. till 5: dribbla av (ngn). —

PINNA FAST10 4. till 1: fästa (ngt) med hjälp av en pinne l. pinnar o. d. Knorring Förh. 2: 310 (1843). särsk. skom. till 1 b. Lind (1749). LandsmFrågel. 20: 13 (1929). —

PINNA IHOP10 04 l. HOP4.

1) (mera tillf.) till 1: fästa samman (ngt) med hjälp av en pinne l. pinnar o. d. HantvB I. 2: 189 (1934).

2) (†) till 2 b: sätta ihop (stege) av pinnar. Brauner Bosk. 111 (1756). —

PINNA PÅ10 4. (vard.) till 4: gå på; gå skyndsamt, ”sno l. kila på”. ST(A) 1928, nr 163, s. 19. Pojkarna pinnade på för fullt över isen. GbgP 1947, nr 40, s. 22. —

PINNA UPP10 4, äv. OPP4. (mera tillf.) till 1 d; jfr uppinna.

a) fästa upp (ngt) med hjälp av nålar l. dyl. Aldén Getapul. 61 (1883). Wistrand NordMAllmog. 24 (1909).

b) fästa l. sätta upp (ngt) på en nål. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 339. —

PINNA UT10 4.

1) (i fackspr.) till 3, tr.: spänna ut (handske) med hjälp av handsktöjare. Berndtson (1880).

2) (starkt vard.) till 4, intr.: gå l. springa l. skynda ut. SvD(B) 1943, nr 185, s. 6. Vi 1951, nr 8, s. 14.

Ssgr (till 1 b; skom.): A: PINN-AVDELNING~020. pinningsavdelning. SvSkoT 1927, s. 8. —

-FÖRMAN~20 l. ~02. på pinningsavdelningen i en skofabrik. SDS 1917, nr 331, s. 12. —

-MASKIN. [jfr d. pindemaskine, nor. pinnemaskin] för pinning av skodon. SvLädSkoInd. 1911, s. 55. —

-SPIK. använd för fästandet av ovanlädret vid läst o. bottenläder vid pinning. SvSkoT 1927, s. 8. —

-TÅNG; pl. -tänger. [jfr d. pindetang, nor. pinnetang] tång varmed skons ovanläder spännes, sträckes o. fasthålles under pinningen. TLev. 1907, nr 6, s. 1.

B: PINNINGS-AVDELNING~020. avdelning av skofabrik, där skorna pinnas. SvSkoT 1927, s. 8. —

-MASKIN. pinnmaskin. Form 1934, s. 163.

Avledn. (till 1 b; skom.): PINNARE, m.||(ig.). [jfr d. pinder] person som yrkesmässigt sysslar med pinning. SD 1896, nr 414, s. 8. jfr hand-, maskin-pinnare. —

PINNERI104, n. [jfr d. pinderi] (i södra Sv.) avdelning av en skofabrik, där skorna pinnas. SDS 1898, nr 446, s. 3.

Spalt P 895 band 20, 1953

Webbansvarig