Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PENEPLAN pe1nepla4n l. pen1-, n.; best. -et; pl. =; äv. (föga br.) PENEPLÄN -plä4n, n. (SvNat. 1929, s. 37), ngn gg äv. r. (TurÅ 1911, s. 4); best. -et, ss. r. -en; pl. =.
Ordformer
(-plan 1907 osv. -plän 1911—1929)
Etymologi
[av eng. peneplain, bildat av lat. paene, pene, nästan (jfr PENITERA), o. eng. plain, jämn mark, slätt (av ffr. plain, av lat. planum; se PLAN, slät markyta o. d.), o. tidigast använt av den amerikanske geografen W. M. Davis 1894]
geogr. nästan plan, ofta svagt vågig terrängyta som utgör slutstadiet av (den fluviala) erosionens o. förvittringens värkan på ett område av jordytan, denudationsyta. Nordenskjöld Polarv. 22 (1907). Peneplanet .. ligger endast obetydligt ofvan den allmänna erosionsbasen. 2NF 37: 1014 (1925). Furuskog VLand 37 (1943).
Ssgr (geogr.): PENEPLAN-BILDNING. jfr bildning 3. 2NF 28: 1238 (1919). —
-NIVÅ. jfr nivå 2. Ramsay GeolGr. 186 (1909). —
-STADIUM. stadium (i erosions förlopp) som kännetecknas av att ett peneplan utbildats. Ramsay GeolGr. 184 (1909). —
-YTA. peneplans yta; peneplan. Ramsay GeolGr. 1: 224 (1912).

 

Spalt P 581 band 19, 1952

Webbansvarig