Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PENDENTIV pän1dänti4v l. -den-, n. (Rothstein Byggn. 429 (1859) osv.) ((†) r. l. m. Ikonen (1889)); best. -et; pl. =, äv. -er. Anm. Ordet har tidigast anträffats i den fr. pl.-formen pendentifs. Palmstedt Res. 13 (1778).
Ordformer
(förr äv. -if)
Etymologi
[jfr t. pendentif, eng. pendentive; av fr. pendentif, av en avledn. av p. pr. av lat. pendēre, hänga (se PENDERA)]
1) byggn. o. konst. tresidigt kupigt fält mellan två angränsande gördelbågar o. en kupols (l. till en kupol hörande tamburs) bas, (valv)-svickel. Brunius SkK 69 (1850). Pendentiven och hvalfbågarna, som förmedla öfvergången till kupoltrumman. Laurin Konsth. 231 (1900). HantvB I. 4: 186 (1936). jfr KUPOL-PENDENTIV.
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (föga br.) = PENDANG 1. Fornv. 1933, s. 195.
Ssg (till 1; byggn. o. konst., mera tillf.): PENDENTIV-VALV. valv med pendentiv. Lübke ArkitH 350 (1871). Roosval FornkristK 106 (1933).

 

Spalt P 580 band 19, 1952

Webbansvarig