Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PALLRIG, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) pallrog, barnsligt pratsam, småfånig; till PALLRA, v.1 l. v.2]
(starkt bygdemålsfärgat i Finl.) som pratar strunt, pladdrig; småfånig, halvtokig. Rönnberg Brovakt. 11 (1904). Han ä’ rakt som han sku’ va’ lite pallrig ibland, han ljuger och sätter ihop så’na historier. Därs. 65.

 

Spalt P 91 band 19, 1952

Webbansvarig