Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OUPPACKAD3~020, p. adj. (ännu) icke uppackad. Jungberg (1873). DN(B) 1948, nr 261, s. 11.
OUPPARBETAD3~0020, p. adj.
1) (numera mindre br.) icke bearbetad l. upparbetad; äv. bildl.; jfr 2. En människa, hvars förstånd är helt och hållit ouparbetadt. Oldendorp 1: 345 (1786). De flesta läroämnen (äro) ännu till större eller mindre del af sitt område oupparbetade ur metodisk synpunkt. Verd. 1884, s. 262.
2) (†) om material till ngt: som icke gått åt; ofta svårt att skilja från 1. Att thet salttpetter, som kom ifrån Spiringh, skulle sändas tillbaka, så mycket som oopparbetat var. RP 5: 67 (1635). HovförtärSthm 1733, s. 18. Lind 1: 1724 (1749).
OUPPBJUDEN3~020, förr äv. OUPPBUDEN, p. adj.
1) (†) om sak: som icke utbjudits, icke utbjuden. EkenäsDomb. 1: 246 (1659).
2) (mera tillf.) om person: icke uppbjuden (till dans l. dyl.). Bolander HelPeg. 19 (1918).
OUPPBLANDAD3~020, p. adj. icke uppblandad, oblandad; i sht med tanke på att ngt icke är uppblandat med ngt sämre l. mindervärdigt: ren; ofta bildl. Murberg FörslSAOB (1791). 2SAH 7: 174 (1815; bildl.). Högberg Utböl. 1: 161 (1912). särsk.
a) (†) i uttr. ouppblandad av ngt, icke uppblandad med ngt. Wallin 2Pred. 3: 63 (1828).
b) om persongrupp, befolkning o. d.: som icke blandat l. beblandat sig med andra personer l. befolkningsgrupper o. d. Emanuelsson Plut. 3: 29 (1843). Östergren (1934).
OUPPBRUKAD3~020 (oupbru´kad Weste), p. adj. (numera mindre br.) om jord, landområde o. d.: icke uppodlad, ouppodlad; äv. allmännare, om råvara, tillgång o. d.: icke gjord till föremål för ekonomiskt utnyttjande l. industriell bearbetning l. dyl., icke exploaterad. Rudbeck Atl. 2: 498 (1689). Trakter med rika, men ouppbrukade naturliga tillgångar. 2NF 31: 181 (1920). särsk. (†) bildl.; särsk. dels om ngns förstånd o. d.: ouppodlad, outvecklad, dels om urkund: icke vetenskapligt bearbetad l. utnyttjad. Men Menniskorna mäst så blinda gå ur tiden, / Som när de kommo hit, med oupbrukadt vett. Nordenflycht QT 1748—50, s. 114. Björnståhl Resa 1: 431 (1772; om språk). Att allmängöra ouppbrukade urkunder. Cygnæus 1: 43 (1848).
OUPPBRUTEN3~020, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) om ngt som är försett med lås, t. ex. dörr, kista: icke uppbruten. 2SthmTb. 4: 456 (1573).
2) (numera bl. i skriftspr., mindre br.) om förseglad l. tillsluten skrivelse o. d.: vars försegling icke brutits, obruten, oöppnad. Om H. K. M:t samma breff att förfahra dess innehold skall upbrytha, eller oupbrutit skicka tilbakar igen. RA II. 2: 3 (1616). Är pluraliteten redan vunnen, bör den aflagde sedeln oupbruten genast förstöras. RO 1810, § 53. SFS 1908, nr 61, s. 9.
3) (numera knappast br.) om jord, landområde o. d.: icke uppodlad, ouppodlad. LBÄ 11—13: 59 (1798). Palmblad SophSorg. 396 (1840).
OUPPBRYTLIG3~020, adj. (föga br.) om insegel, metallband o. d.: som det icke är möjligt att bryta resp. bryta upp. Sparre Findl. 1: 29 (1835). Johansson HomOd. 8: 275 (1844).
OUPPBUDEN, se ouppbjuden.
OUPPBYGGD3~02, p. adj.
1) (tillf.) icke uppbyggd (i eg. anv.). Murberg FörslSAOB (1791). Meurman (1847). Dalin 2: 162 (1853; utan angiven bet.).
2) (†) om ort: icke bebyggd, som (ännu) icke har ngn bebyggelse. HC12H 1: 108 (c. 1734). Meurman (1847).
3) (†) om byggnadsmaterial o. d.: som icke gått åt, oförbrukad. Lind 1: 1725 (1749).
OUPPBYGGLIG l. OUPPBYGGELIG (oupby´ggelig Weste), adj. (†) om predikan, tal o. d.: icke uppbygglig; äv. i utvidgad anv., för att beteckna ngns liv l. handlingssätt ss. fördömligt. Ett oupbyggeligit lefwerne. VDAkt. 1706, nr 64. Oupbyggeliga predikningar. Därs. 1750, nr 178. Björkman (1889).
OUPPBÄDDAD3~020, p. adj. om säng o. d.: icke uppbäddad. Murberg FörslSAOB (1791). Siwertz Mälarp. 67 (1911).
OUPPDAGAD3~020, p. adj. icke uppdagad l. upptäckt l. avslöjad. Murberg FörslSAOB (1791).
OUPPDYRKBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., mera tillf.) dyrkfri. Almqvist Smar. 26 (1845).
OUPPDYRKLIG, adj. (†) dyrkfri. Almqvist Smar. 436 (1845).
OUPPEHÅLLEN l. OUPPHÅLLEN, p. adj. (oupp- (ovp-) 15791829. ouppe- 16441889) (†) icke uppehållen l. hindrad l. hejdad. 2SthmTb. 6: 77 (1579). Att navigationen och commercierne härefter blijffua .. frij, ohindrett, ouppehollen och oturberet i Öresundh. AOxenstierna 1: 601 (1644). Björkman (1889).
OUPPENBARAD, p. adj. (†) icke uppenbarad. Juslenius 124 (1745). Atterbom PhilH 250 (1835).
OUPPFATTBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) omöjlig att uppfatta. Grebst Korea 335 (1912).
OUPPFATTLIG3~020, adj. (-elig 1845. -lig 18191894) (numera föga br.) omöjlig att uppfatta; förr äv.: ofattlig, ofattbar, obegriplig. SvLittFT 1834, sp. 819. Persson saknar talförmåga, men söker, då han tilltalas, lemna svar med några ouppfattliga ljud. SödermNyh. 1894, nr 1, s. 2. —
OUPPFODRAD3~020, p. adj. (i skriftspr.) icke uppfodrad l. försedd med foder. Auerbach (1913). Östergren (1934).
OUPPFORDRAD3~020, p. adj. [jfr t. unaufgefordert]
1) (i skriftspr.) icke uppfordrad l. anmanad, oombedd; ss. adv.: utan anmaning, självmant. Murberg FörslSAOB (1791). Det (var) vådligt att ouppfordrad tala ett ord med den höge herrn. Cederschiöld Riehl 1: 23 (1876). Östergren (1934).
2) (†) icke utkommenderad l. uppbådad till krigstjänst. RA II. 2: 165 (1617).
OUPPFOSTRAD3~020, p. adj. icke bibragt ngn uppfostran (i allm. l. i särskilt avseende); vanl. pregnant: icke väluppfostrad, illa uppfostrad; äv. närmande sig bet.: självsvåldig, drummelaktig o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Det (är) ofta svårt att skilja en ouppfostrad döfstum med normala själsgåfvor från en döfstum idiot. UVTF 26: 7 (1880). En ouppfostrad och brackig pojke. Hedberg Dan 239 (1948).
OUPPFOSTRAN3~020. (i skriftspr., mera tillf.) dålig uppfostran; äv. närmande sig bet.: självsvåld, drummelaktighet o. d. Kræmer Oss 12 (1931). SvD(B) 1943, nr 175, s. 7.
OUPPFUNNEN3~020, p. adj. (tillf.) icke (ännu) uppfunnen. Lind 1: 1690 (1749). Östergren (1934).
OUPPFYLLBAR3~002 l. ~020, adj. (i sht i skriftspr.) om önskan o. d.: omöjlig att uppfylla. Bolin Statsl. 2: 314 (1871). Östergren (1934).
OUPPFYLLD3~02, p. adj. icke uppfylld o. d. Lind (1738, 1749; under unerfüllet). särsk.
1) (†) om plats: icke upptagen l. besatt, tom. 2SAH 8: 319 (1818). När Riksdagen öppnas får ingen plats inom hofvet vara ouppfylld. Sparre Findl. 2: 75 (1835).
2) om plikt, bud, löfte, krav, önskan, förhoppning, förutsägelse o. d.: som icke fullgjorts resp. uppfyllts l. hållits l. tillfredsställts l. gått i uppfyllelse o. d., icke uppfylld. Borg Luther 2: 532 (1753). En ouppfylld önskan. Schwartz Pos. 182 (1863). Ouppfyllda äro orden, / att Kristusväldet komme snart till jorden. Rydberg Dikt. 2: 41 (1891). Ouppfyllda löften. Persson Björnh. 199 (1918).
OUPPFYLLELIG3~0200, adj. [jfr d. uopfyldelig] (numera knappast br.) icke möjlig att uppfylla l. fylla. Helsingius (1587). Schultze Ordb. 1373 (c. 1755). särsk.
1) (†) om plats o. d. Atterbom PhilH 456 (1835). SvLittFT 1835, sp. 620.
2) om krav, fordran o. d. Ett ouppfylleligt villkor. Sturzen-Becker TvVändp. 100 (1855). Vannérus WundtPsyk. 475 (1896).
OUPPFÖRBAR3~002 l. ~020, adj. [jfr t. unaufführbar] (i skriftspr., tillf.) om teaterpjäs: omöjlig att uppföra. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 502 (1916).
OUPPFÖRD3~02, p. adj. (tillf.) icke (ännu) uppförd. Schultze Ordb. 1256 (c. 1755). Palmstedt Res. 18 (1778; om byggnadsvärk). Östergren (1934; om teaterpjäs).
OUPPGIVBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) som man icke kan l. får uppgiva l. avstå från o. d., oförytterlig. 2NF 9: 485 (1908). Ett ouppgifbart mål. KyrkohÅ 1914, s. 350.
OUPPGIVEN3~020, p. adj. icke uppgiven. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (i skriftspr.): varom ingen uppgift lämnats, varom uppgift saknas. (Agardh o.) Ljungberg 4: 239 (1863).
OUPPGIVLIG3~020, adj. [jfr d. uopgivelig]
1) (i skriftspr., mera tillf.) om hopp, strid l. annan värksamhet: som man icke kan (l. får) giva upp l. avstå från l. upphöra med. SvD(A) 1926, nr 34, s. 5.
2) (†) som icke kan uppges l. omtalas. Murberg FörslSAOB (1791).
OUPPGJORD3~02, p. adj.
1) (†) icke bearbetad (till färdigt skick) l. (färdig)beredd l. dyl. Oopgiord Blaggarnswäff. BoupptSthm 23/2 1659.
2) (†) om fisk: icke ”vidgjord” l. rensad. Högström Lapm. 195 (1747).
3) som man icke gjort upp, icke uppgjord l. avklarad o. d.; särsk. om räkning, skuld, mellanhavande. VgFmT II. 6—7: 158 (1830). Ouppgjorda räkningar. NerAlleh. 1871, nr 96, s. 3. Ouppgjorda affärer. Böök ResSv. 193 (1924).
OUPPGÅNGEN3~020, p. adj. icke uppgången. Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
1) (i vitter stil, numera föga br.) om dag, tidevarv o. d.: som ännu icke tagit sin början, kommande. Ouppgångna sälla tidehvarf. Wallin Vitt. 1: 248 (1812). Dens. 2Pred. 3: 96 (1819).
2) (tillf.) om gränslinje o. d.: som man (ännu) icke utstakat (gm att gå upp den). 2VittAH 20: 258 (1852).
3) (tillf.) om skor: som man (ännu) icke ”gått in”. Nya, ouppgångna skor. IdrBibl. 4: 62 (1918).
OUPPHINNBAR 3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) icke möjlig att upphinna l. uppnå, ouppnåelig. Östergren (1934).
OUPPHINNLIG3~020 l. OUPPHINNELIG3~0200, adj.; adv. -en (†, Melin JesuL 1: 55 (1842)), -t. (-elig 1810 osv. -lig 1881 osv.) ouppnåelig. Phosph. 1810, s. 223. Det bästa är oupphinnligt. Hellström Malmros 278 (1931).
Avledn.: oupphinnelighet, r. l. f. ouppnåelighet. 2SAH 12: 391 (1827).
OUPPHJÄLPLIG, adj. (-elig 1704. -lig 16961791) [jfr d. uophjælpelig] (†) omöjlig att hjälpa upp, ohjälplig. TRudeen Vitt. 151 (1696). Murberg FörslSAOB (1791).
OUPPHUNNEN3~020, p. adj. icke upphunnen l. uppnådd, ouppnådd; företrädesvis bildl. Phosph. 1813, s. 378 (bildl.). Grimstahamns nybygge, en snart sagdt oupphunnet förträfflig teckning ur folklifvet. NF 1: 518 (1875).
OUPPHÅLLEN, se ouppehållen.
OUPPHÄVD3~02, förr äv. OUPPHÄVEN, p. adj. icke upphävd; särsk. om lag, bestämmelse o. d. Murberg FörslSAOB (1791). 1686 års kyrkolag har en mängd oupphäfda stadganden. Thomander 2: 337 (1853).
OUPPHÄVLIG, adj. (-elig 1750c. 1814. -lig 17911818) [jfr t. unaufheblich] (†)
1) omöjlig att lyfta. Adlerbeth Buc. 90 (1807). Dens. Ov. 326 (1818).
2) som man icke kan l. får upphäva l. avskaffa; oundgänglig. En ouphäfvelig skyldighet. FHasselquist (1750) hos Linné Bref I. 7: 39. Vissa .. oupphäfveliga .. behof. Biberg 1: 118 (c. 1814).
OUPPHÖRD, p. adj. (†) som icke upphört, som fortfarande pågår l. äger bestånd l. förefinnes; oupphörlig, (be)ständig; ss. adv.: oupphörligt, utan uppehåll. Rosenfeldt Vitt. 199 (1686). Et beständigt och ouphördt förtroende. PrästP 2: 104 (1723). Så rasar, oupphördt, den grymma drabbningen, / Till dess att dagens ljus å nyo börjar råda. JGOxenstierna 5: 237 (c. 1817).
OUPPHÖRIG, adj. (†) oupphörlig, (be)ständig. HSH 31: 267 (1667; adv.). Genom det ouphörige Supande, hinner Magen intet upwarma och koka Drycken. Fernander Theatr. 363 (1695). Spegel 201 (1712).
OUPPHÖRLIG3~020, ngn gg 1040 l. uttalat ss. två ord, med huvudton på såväl första som tredje stavelsen (ouphö´rlig Weste; o´upphö´rlig Kock Akc. 2: 72 (1884)), adj.; adv. = (†, Runius (SVS) 1: 110 (c. 1710)), -a (†, Serenius (1741)), -en (OxBr. 12: 68 (1638) osv.), -t. [jfr d. uophørlig, t. unaufhörlich]
1) ss. adj.: som fortgår utan uppehåll l. utan att upphöra l. avstanna l. ta slut; oavbruten, oavlåtlig; som ständigt inträffar l. återkommer, ständigt o. jämt upprepad; (be)ständig; ändlös, ”evinnerlig”; numera nästan bl. ss. attributiv bestämning dels till vbalsbst., dels till pluralt huvudord. Gustaf II Adolf 116 (1615). Staden (blev) genom oupphörliga dödsfall utblottad på invånare. Kolmodin Liv. 1: 365 (1831). Det oupphörliga slåendet, ringandet och klämtandet från alla kyrktorn. Ödman UngdM 1: 62 (1873, 1881). Vetenskapernas oupphörliga utveckling. Annerstedt UUH II. 1: 19 (1908). särsk.
a) (numera knappast br.) i predikativ anv.; äv.: ständigt rådande, konstant. (Gud) vil ei .. at vår sorg skal vara ouphörlig. Mörk Ad. 2: 320 (1744). Desse omsorger (om riket) äro oupphörlige. Gustaf III 1: 160 (1792). Adlerbeth Buc. 100 (1807).
b) (utom i β numera knappast br.) ss. attributiv bestämning till ett singulart huvudord som icke är l. klart uppfattas ss. ett abstrakt vbalsbst.; äv.: ständigt rådande, konstant. AOxenstierna 1: 598 (1644). Dhet ouphörlige Rägn, som icke mindre i åhr än i fiol faller. Schück VittA 2: 387 (i handl. fr. 1672). Det ena minnet gränsar här intill det andra i oupphörlig kedja. Atterbom Minn. 446 (1818). Franzén Minnest. 3: 458 (1841). särsk.
α) (†) om proportion: kontinuerlig. Celsius Arithm. 69 (1727).
β) (numera bl. tillf.) ss. attributiv bestämning till ett konkret huvudord i konstr. som motsvarar en konstr. med adv. som står ss. bestämning till satsens predikat (jfr 2). Tino (dvs. Guds) helga Namne siunga / Cherubim och Seraphim, med en ovphörlig tunga. Kolmodin Rök. 100 (1728). Han .. hade oupphörliga glädjetårar i sina ögon. Atterbom Minn. 149 (1818). Han irrade omkring som en försvarslös person, .. ett oupphörligt offer för illusionernas falska löften. Ahlin Jungfr. 32 (1947).
2) ss. adv.: (fortgående) utan uppehåll l. utan att avstanna; oavbrutet, oavlåtligt; ständigt o. jämt, ideligen, ”i ett”; utan slut, i oändlighet; stundom närmande sig bet.: oförtrutet. OxBr. 12: 68 (1638). Trätosamma Prester, som ouphörligen liggia i oenigheet och kijf medh sina medhbröder. KOF II. 1: 326 (1659). (Tron) är ouphörligen värksam i det goda. Nohrborg 497 (c. 1765). Jeremias .. rådde Judakonungen oupphörligen till fred. Agardh ThSkr. 1: 10 (1842, 1855). ”Det är en pöbeltidning”, .. ”det är egnadt att väcka pöbelsympathier” o. s. v. — så låter det oupphörligen ofvanifrån. BEMalmström 7: 395 (1845). Då de sett, hur lefnadskostnaderna oupphörligen stiga. Berger SvAmMed. 31 (1916). särsk.
a) (†) i fråga om proportionalitet: kontinuerligt. Palmquist Räkn. 283 (1750).
b) (†) övergående i bet.: för l. i alla tider; för all framtid. Brenner Dikt. 2: 66 (1719). Den ouphörligt ryktbara retraiten ifrån Prag verkstäldtes den 16 Decemb. 1742. Schönberg ÅmVetA 1771, s. 24.
c) (tillf.) övergående i bet.: överallt. Att Norges vestra kust är ouphörligen söndersplittrad af hafsfjordar. Svedelius Statsk. 1: 165 (1868).
Avledn.: oupphörlighet, r. l. f. (föga br.) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara oavlåtlig l. ständigt fortgående l. återkommande, oavlåtlighet, beständighet. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1934). särsk. (†) i uttr. i oupphörlighet, i oändlighet, ”i evighet”. JGOxenstierna 4: 369 (1815).
OUPPKLARAD3~020, p. adj. [jfr t. unaufgeklärt]
1) icke helt utredd l. uppklarad, dunkel. Mycket är ännu ouppklarat i denna sak (dvs. Broxviksdramat): om förgiftning föreligger eller ej; om (osv.). GHT 1897, nr 290 A, s. 2. Martinson Kvinn. 60 (1933).
2) om mellanhavande, affär, räkning o. d.: som icke klarats upp l. ordnats l. reglerats. Östergren (1934).
OUPPKORKAD3~020, p. adj. om butelj: icke uppkorkad. Topelius Vint. I. 1: 273 (1859, 1880).
OUPPKÖRD3~02, p. adj. (tillf.)
1) om åker: icke uppkörd l. plöjd o. d. Trolle-Bonde Hesselby 166 (i handl. fr. 1759).
2) om snötäckt väg: icke uppkörd. Lönnrot SvSkr. 2: 196 (1834).
OUPPLAGD3~02, p. adj. [jfr t. unaufgelegt] särsk. (ngt vard.): som icke är i humör, icke ”upplagd”. Hasselblatt Mann Trist. 42 (1918). Hallström Händ. 323 (1927).
OUPPLEVD3~02 l. OUPPLEVAD3~020, p. adj. (-levad 1791 osv. -levd 1932 osv.) som man (ännu) icke upplevt l. varit med om; stundom: oprövad. Murberg FörslSAOB (1791). Lifvet låg ännu framför henne, vinkande, lockande med oupplefvade möjligheter. Lundegård LaMouche 131 (1891). Hellström RedKav. 292 (1933).
OUPPLYSNING. (†) brist på upplysning, andligt mörker. Thorild (SVS) 4: 34 (1794). Porthan BrCalonius 588 (1799).
OUPPLYST3~02, p. adj.
1) i eg. anv.: icke upplyst l. belyst. Dähnert 177 (1746). Månans ouplysta del. GT 1788, nr 73, s. 3.
2) (numera föga br.) om sakförhållande o. d.: varom man icke upplysts; outredd; förr äv. närmande sig bet.: obekant. (En viss) omständighet (kan) ej länge blifva oupplyst. Rosenstein 3: 273 (1787). Genom friheten och mångfaldigheten af de politiska undersökningarna blir nu ingen sida af staternas författning och förvaltning oupplyst. 2SAH 19: 240 (1838). Klint (1906).
3) (numera bl. tillf.) om person: som icke upplysts om ngt (visst sakförhållande), som icke fått l. äger kännedom l. kunskap om ngt; äv. i uttr. oupplyst om ngt. Adlerbeth Æn. 69 (1804). (Eva säger:) Hvad fruktar, eller hvad förstår jag frukta: / Jag, oupplyst om ondt och godt. JGOxenstierna 4: 319 (1815). Meurman (1847).
4) om person l. tidsepok o. d.: som lever i okunnighet l. andligt mörker, som saknar upplysning, icke upplyst; äv. om ngns sinne l. förnuft o. d. Det är .. omögeligit, at fatta denna läran uti et ouplyst förnuft. Borg Luther 1: 483 (1753). Så oupplyst var den tiden, och således äfven Elin, att hon trodde (osv.). Wetterbergh Sign. 234 (1843). Den oupplysta massan. Lidforss OndMakt. 159 (1909).
OUPPLÅTLIG, adj.; adv. -t. (†) omöjlig att öppna. Leopold 2: 77 (1795, 1815).

 

Spalt O 1625 band 19, 1951

Webbansvarig