Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OTUKTELIG, adj.; adv. = (Helsingius (1587), Rondeletius 104 (1614)), -A (Linc. (1640), Hamb. (1700)), -EN (Schroderus Comenius c 12 b (1639), Möller (1755)).
Ordformer
(-tokte- (-c-) c. 1550. -tuchte- 15871755. -tukte- (-ck-) 16141749. -ligit, n. sg. c. 1550)
Etymologi
[fsv. otukteliker, otillbörlig, opassande, ohövisk; jfr ä. d. otugtelig, ä. t. unzüchtiglich; av O- 1 o. TUKTELIG]
(†)
1) = OTUKTIG 1. (Lat.) humanum ingenium (sv.) O tocteligit sinne. GlTer. 4 (c. 1550; trol. i denna bet.). Vthan måt / otuckteligen. Linc. (1640; under immoderate). Hamb. (1700).
2) = OTUKTIG 2. Helsingius (1587). Then som kastar sin (ämbets-)Broders hustru någre otuchtelige saker före, .. böte tre dal:r. Löfgren TenngjH I. 1: Bil. s. 20 (i handl. fr. 1622). Möller (1755).

 

Spalt O 1600 band 19, 1951

Webbansvarig