Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OTIDIG ω3~ti2dig (o`tidig Weste), adj. -are. adv. = (†; möjl. att uppfatta ss. predikativt adj.; 1Kor. 15: 8 (NT 1526), Fånge 4 (c. 1710)), -T (OxBr. 12: 532 (1622) osv.).
Ordformer
(-tid- (-th-, -ii-, -ij-, -j-, -dh-) 1526 osv. -tyd- 16191730. -ig (-gh) 1526 osv. -og (-gh) 1541. -ug (-gh) 15361619)
Etymologi
[fsv. otidhogher; jfr dan. o. nor. utidig, mlt. untidich, t. unzeitig, eng. untidy; avledn. av OTID l. bildat med O- 1 till TIDIG]
1) (numera knappast br.) som sker l. inträffar l. kommer l. göres o. d. vid l. är förlagd till en tidpunkt som icke är den för ngt visst fastställda l. rätta l. normala l. lämpliga l. passande l. lägliga, som sker osv. i otid; i allm. liktydigt med: som sker osv. i förtid, för tidig; äv. med bibet. av l. mer l. mindre närmande sig 4 l. 5 (se särsk. g). BOlavi 83 a (1578). Monge Barn eller Ynglingar, som alt för otijdigt förskickas aff Föräldrarna i främmande Land, falla som offtast vthi en falsk Religion eller andre Skam och Laster. Schroderus Os. 1: 666 (1635). Det är fuller .. otijdigt att derom (dvs. om husköp) tahla för den, som änn intet förwärfwat. KKD 8: 156 (1700). At Gudztiensten om Juhlottan icke måtte så otijdigt anställas som allmogen det villja hafva klåckan 2 a 3. om natten. ProstbTveta 1725, s. 6. Otidige giftermål. Nordencrantz Arc. 187 (i handl. fr. 1727). Om tupparne otidigt gala. Hebbe NSannsag. 37 (1884). Ericsson Ur. 382 (1897). Östergren (1934). — särsk.
a) om födsel l. barnsbörd: för tidig; förr äv. i utvidgad anv., om barn l. djurunge: för tidigt född. 1Kor. 15: 8 (NT 1526). Ene quinnos otidhugh börd. Psalt. 58: 9 (öv. 1536). Ett otidigt barn. UppsDP 3/12 1595. Ett otidigt föhl. Holm NSv. 190 (1702). Ehuruwäl hon otijdigt födde, kändes han widh olofligit omgänge sig med henne hafft. VDAkt. 1703, nr 173. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 294 (1837). Sundén (1888).
b) om ngns död: som inträffar onormalt tidigt, för tidig. L. Paulinus Gothus Pest. 60 b (1623). Effter(som) döden kom så .. otijdigt på H. M:tt. RP 6: 409 (1636). Bränvin orsaken är til många otidiga dödsfall. Nicander GSann. 26 (1766). Widegren (1788).
c) (i skildring av ä. förh.) i uttr. otidigt sängelag, betecknande sexuellt umgänge mellan fästfolk före äktenskapet. HändeneKB 1658, bl. 7. MB 53: 5 (Lag 1734). Nordberg NorrbB 509 (1928).
d) (enst.) om växt: onormalt l. ovanligt tidig. SedolärMercur. 2: nr 20, s. 4 (1731).
e) (†) om person l. djur (l. redskap o. d. symboliserande person): som företager sig ngt i otid (särsk. i förtid); jfr f. Lika som uti en örtegård, hvarest en otidig lia afhuggit de först uprundna telningar. Bælter JesuH 1: 196 (1755). Finnes väl något förargligare här i skapelsen, än en fluga, isynnerhet om hon är otidig nog att krypa ur sitt fängelse i Mars månad? Wetterbergh Sign. 295 (1843); jfr 5 d.
f) om handling l. person, övergående i bet.: som företages med alltför stor brådska l. iver resp. som har alltför brått med ngt l. är alltför ivrig l. ”het” på ngt, för hastig; äv. om ivrigt sinne hos ngn o. d. Effter wårt Krijgsfolck alt för otijdigt ladhe sigh på Rooff, giorde Turken Wändning, och tilfoghade wåra itt stoort Nederlagh. Schroderus Os. III. 2: 350 (1635). En otidig ifver att inköra och lada säd, innan den hunnit blifva ladtorr .. (har) medfört skada å det inbärgade. LAHT 1913, s. 393. — särsk. om dom, omdöme o. d.: som fälles alltför tidigt (utan att man ger sig tid till att vänta, till dess förutsättningarna för ett rättvist bedömande föreligga, l. till att omsorgsfullt överväga), övergående i bet.: förhastad; äv. närmande sig bet.: orättvis, obillig (jfr 5). Baazius Posse 47 (1677). Ett otijdigt omdömme. RelCur. 198 (1682). Farhågan, att det kunde anses nog otidigt, ifall man fällde en slutdom öfver halfgjordt arbete .. fördröjde (recensionen av första delen av Fänrik Ståls sägner). Cygnæus 3: 272 (1861). En otidig dom är synd. Rudin 1Evigh. 1: 76 (1870, 1878). Bevara oss från allt otidigt och obarmhärtigt dömande. Billing Betr. 391 (1907).
g) med jämförelsevis klart framträdande bibet. av 4 l. 5. Thet otidigha natta resandet j mörkerna, är ingom til froma. PErici Musæus 5: 252 a (1582). (Abboten Bernhard) twingade .. sin Kropp medh Fasto och otijdigt Arbete så häfftigt, at han war androm .. til Förtreet. Schroderus Os. 2: 683 (1635). Huru Iris hade mottagit en o-tidig visite af Leander. Dalin Arg. 2: 301 (1734, 1754). Lova sent och ment, ej otidigt och oment! AllsvSaml. 1928, nr 1, s. 29. — särsk.
α) (†) i fråga om jakt, slakt, fällande av träd o. d.: som sker på en olämplig l. förbjuden tid; äv. om djur: som (med hänsyn till årstid l. andra förhållanden) icke lämpligen bör l. hade bort dödas l. slaktas just då. G1R 22: 81 (1551). Så skole och Kiöttmånglarna icke instinga någon siuk eller otijdig Boskap ehwad thet hälst wara kan in i Slachtarehuset eller vppå wågen. Stiernman Com. 1: 856 (1622). Otijdigt skiutande och jagande. RARP 9: 433 (1664). Otidigt siel-fänge. Dalin Hist. III. 2: 337 (1762). Otidigt huggne träd. Ahlelöf SvarVetA 6 (1763).
β) i fråga om väderleksförhållanden (om frost, köld, hetta, blåst o. d.): som infaller resp. inträffar l. kommer på olämplig tid, särsk. onormalt tidigt (o. därigm vållar skada); jfr 7. L. Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623). Så länge .. Plantan medh sijne quistar, af otijdig köld och heta blifuer oförkränckt. Stiernhielm Arch. A 3 a (1644). Otidiga nattfroster. UrFinlH 571 (1891).
γ) (†) i fråga om ett olovligt utspridande l. avslöjande av sådant som bort hemlighållas. L. Paulinus Gothus ThesCat. 103 (1631). Rådslagen äro både frucktlösa ock onödige, ja offta högst skadelige, där de o-tidigt uppenbaras. 2RA 1: 91 (1720). Därs. 324 (1723).
2) (†) om djurskinn: som är av en viss, sämre kvalitet; eg.: som kommer från djur som fällts vid en tid (l. ålder) som med hänsyn till skinnets kvalitet icke var lämplig?; jfr 1 g α, 3. (Per) st(ycke)t — 3 m(ark) — gille räff(var) — 112 st(ycke)r. (Per) st(ycke)t — 2 m(ark) — Medelmåtte Räff(va)r — 12 st(ycke)r. (Per) st(ycke)t — 1 1/2 m(ark) — Otidige Räff(va)r — 15 st(ycke)r. TullbSthm 15/8 1560. Hallenberg Hist. 1: 21 (i handl. fr. 1608).
3) (†) icke fullvuxen, icke fullt utvuxen l. (fysiskt l. psykiskt) fullt utvecklad, omogen; om frukt: omogen, grön, sur. The otijdhughe teelninga warda sönderbruttne, och theras fruct kommer intit til nytto, omoghen til at äta. SalWijsh. 4: 5 (öv. 1536; Apokr. 1921: medan de ännu äro späda). En lijten otijdigh piga. Ernhoffer Ench. 104 b (1591). Kärleek vthan nytta, är en otijdig frucht. Grubb 441 (1665). Några otijdige Brunn-Medici, som ofiädrade til Mineral-Watnets Cur sig in ställa och trängia, hafwa (osv.). Hiärne Underr. 39 (1702); jfr 5 d. Lindfors (1824). — särsk. om saft, olivolja: beredd av omogen frukt. Otidige bomolio. BOlavi 120 b (1578). O-tidighe Winbärsafft. Chesnecopherus RegIter. C 1 a (1613).
4) (utom i b numera föga br.) som sker l. inträffar l. göres l. som ngn visar vid ett tillfälle då omständigheterna (l. under sådana omständigheter som) göra det olägligt l. opassande l. olämpligt l. omotiverat att det sker osv. just då; som icke vid ifrågavarande tillfälle l. under föreliggande omständigheter är läglig l. lämplig l. passande l. lycklig l. motiverad l. rättmätig l. behövlig l. nödvändig, som kommer i ett olägligt l. olämpligt ögonblick, som icke är på sin plats, malplacerad; äv.: större än som är rimligt med hänsyn till föreliggande omständigheter (jfr 5 c); ss. adv. äv. dels: i tid o. otid, dels: i onödan; utan bestämd avgränsning från 1 o. 5. (Barnmorskorna få vid förlossningen) icke förfära .. (barnaföderskorna) i theres wånda, medh någor otijdhiga ordh om dödhen. KOF 1: 401 (c. 1618). Thet är en otijdigh slugheet at klokas effter åth. Schroderus Comenius 814 (1639). Till fångar som .. till döden dömbde äro, bör ingalunda allehanda löst folck otijdigt .. insläppas. FörarbSvLag 5: 408 (1714). Att härvid altid i akttages, att ungdomen icke besväras med för mycken och otidig utanläsning. Skolordn. 1724, s. 8. Så lemna all otidig möda / Och var ej en fåfängans träl. Ps. 1819, 298: 8; jfr Ps. 1937, 317: 8. Om danskarne .. ville låna oss en Holberg, som kunde gissla vår dårskap och komma oss att .. blygas öfver våra otidigt använda titlar! De Geer VSkr. 1: 181 (1844, 1892). Bååth WagnerS 4: 129 (1908). Auerbach (1913). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Aff mycket otijdigt löye, kiännes snart en Giäck. Grubb 540 (1665). Otijdigh wreede giör intet gott. Dens. 549. Otijdig gåfwa tiähnar ingen tack. Dens. 657.
b) om värdefull l. förtjänstfull egenskap (dygd) hos ngn; numera företrädesvis (fullt br., i sht i utpräglat skriftspr.) för att beteckna ett allt för stort nit (i ett l. annat avseende), närmande sig bet.: missriktad. Gustaf II Adolf 56 (c. 1620). Ett otidigt medlidande med ogiernings män. Nehrman JurCr. 271 (1756). Detta är, med förlov sagt och utan hemfall åt otidig moralism, en ganska ruggig historia. DN(A) 1928, nr 143, s. 3.
c) om fruktan, rädsla, sorg o. d. Schroderus Os. III. 2: 159 (1635). Somblige forkorta sine Dagar genom otijdigh Sorg. Baazius Posse 27 (1677). Ett .. otidigt bekymmer om framtiden. Melin Pred. 2: 118 (1847). Sedan deras otidiga fruktan nu visat sig sakna grund. Annerstedt Rudbeck Bref LVIII (1899).
d) (†) om händelse (särsk. krig) o. d.: oläglig; omotiverad; som sker l. kommer i en olycklig stund; äv. övergående i bet.: ”olycksalig”, olycklig. Thett otijdige Juthe krigett. OxBr. 5: 24 (1613). Allrig hafver någon Konungs död o-tidigare kommit än som thänna. HSH 9: 222 (1660). (Appius Claudius talade) emot en, efter dess tycke, otidig fred med Pyrrhus. Tessin Bref 1: 240 (1753).
e) (†) om hänvändelse till l. besök hos ngn, skrivelse, prat o. d.: som kommer olägligt o. är störande för ngn l. vållar ngn besvär; ofta tillika betecknande att hänvändelsen osv. är onödig l. till ingen nytta (jfr f) l. allt för djärv. OxBr. 12: 163 (1613). (Jag) Bedher .. E. N:de .. hålla migh till godho, thett iagh alltiidh så kommer och offta otiidigt E. N:de medh mina breff öffverfaller nästan och besvärer. Därs. 532 (1622). Ehuru wäl iagh ringa Client och tienare borde draga försyyn före Eders Faderlige Högwyrdighet .. med denne min, kan hända, otijdige skrijfwelse att bemöda: Doch (osv.). ÅbSvUndH 68—69: 51 (1690). VDAkt. 1784, nr 265.
f) (†) om handling, övergående i bet.: som är till ingen nytta, meningslös, fåfäng o. d.; jfr e. Otidigt tiden spilla. Lucidor (SVS) 308 (1673). Alt råd är nu otijdigt. Gyllenborg Andr. I 1 b (1723).
5) (†) allmännare (utan tanke på ngt särskilt tillfälle): opassande, olämplig; förkastlig; otillbörlig, oanständig; som strider emot god sed l. moralens bud l. (se särsk. b) fastställd lag, olovlig; jfr 1, 4, 6. G1R 28: 615 (1558). Hans otidiga lefnad medelst nästan dagelig dryckenskap svordom och trätor. Ambrosiani DokumPprsbr. 93 (i handl. fr. 1769). Öfvandet af otidiga .. nöjen. Bergeström IndBref 51 (1770). Prins Jahan fattar til dessa Fruar en otidig kärlek. Lagerbring 1Hist. 2: 121 (1773). Hör, huru man för den timliga bergningen finner sig nödsakad att tillgripa än den ena och än den andra otidiga utvägen. Bring Högm. 138 (1862). — särsk.
a) i ordspr. Otijdigt lefwerne giör Läkiaren rijk. Grubb 658 (1665). Otijdigh diæt giör Läkiaren hårdh. Därs.
b) övergående i bet.: i lag förbjuden, olovlig, olaglig. SthmStadsord. 1: 29 (1636). Hureledes skogerne .. genom Swediefällande och annat otijdigt och onödigt Skeppshygge bliffue förderffwade och vthödde. NoraskogArk. 6: 353 (1642). Otidiga sammankomster. Berch Hush. 131 (1747).
c) övergående i bet.: som överskrider gränserna för vad som är passande l. lämpligt l. rimligt, som går till överdrift, överdriven, onormalt l. oförskämt stor, oerhörd. Tobaks otijdige och öfuerflödige brukande. HSH 31: 440 (1638). Hon är så otidigt blygsam, at hon aldrig törs vara med någon främmande Karl allena i et rum en handvändning. Dalin Arg. 1: 264 (1733, 1754). Att rida 2 mil i svårt väder på ½ sup är en otidig nykterhet. VDAkt. 1831, nr 55. Crusenstolpe Mor. 2: 388 (1840). — särsk.
α) i fråga om fordringar l. krav o. d.; dels om fordran: orimlig, orimligt stor; dels om person: som har orimliga l. orimligt stora krav; äv.: pretentiös, pockande, envis. OxBr. 5: 63 (1613). Han är så otidig, trägen och oblyg i sin begäran. Bælter JesuH 5: 341 (1759). Otidiga pretensioner. HH XXV. 2: 42 (1809). Heinrich (1828).
β) om hushåll(ning): som icke håller måtta. Ett otijdigt Hwshåld, dher intet mått achtas. Grubb 914 (1665).
d) om person (jfr c α; delvis med anslutning till 4 l. 6): som handlar l. uppträder på ett opassande l. olämpligt l. otillbörligt l. fräckt sätt l. på ett sätt som strider emot god sed l. moralens bud l. fastställd lag; som icke passar l. har ngt att göra på en plats, obehörig; äv. närmande sig dels bet.: som icke gör l. kan göra ngn nytta, onyttig, oduglig, dels bet.: som är otrevlig o. besvärlig att ha att göra med. Chronander Surge A 1 b (1647). En otidig Sälle. Schmedeman Just. 308 (1655). Fåfänge och otijdige Befalningzmän och Anordnare .. (skola förbjudas) til Branden komma, och ther ey annat än hindra och trängsel förorsaka. BrandordnSthm 1675, s. F 4 a. (En av stammarna på Apostlabokenpå Ombärg) är af en otijdig Bonde .. blefven afhuggen. Tiselius Vätter 1: 25 (1723). Besökte han sin vän, så tog den honom i hand och skällde honom för otidig och obeqväm. Dalin Arg. 1: 20 (1733, 1754). Fylleri och dryckenskap, som ibland en hop otidiga tienstehion öfvas. PH 5: 3420 (1752). Sahlstedt (1773). — särsk. i uttr. ställa sig otidig, bära sig illa åt; jfr 6 slutet. SthmStadsord. 2: 54 (1686).
6) i fråga om de yttre formerna för ngns uppträdande mot andra, särsk. i tal l. skrift: oförskämd, fräck, ovettig, ohövlig, ohyfsad, skamlig; ”grov i mun”; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 5. Han möttes av en störtskur av otidiga ord. Vara otidig mot ngn. Murenius AV 536 (1664). Otijdigt munbrwk. Grubb 818 (1665). Otidiga smädelser. Runeberg ESkr. 1: 195 (c. 1836). (Ansvar hade yrkats) för otidigt skrifsätt i målet. 1NJA 1874, Utsl. s. 1. När karlen blef otidig, ledde jag ut honom. Stjernstedt Minnesbl. 163 (1912). — särsk. (†) i uttr. ställa sig otidig, uppträda oförskämt l. bära sig oförskämt åt; jfr 5 d slutet. ConsAcAboP 6: 2 (1685).
7) (†) om väder(lek): olämplig, otjänlig, ogynnsam; jfr 1 g β. OPetri MenSkap. 39 (c. 1540). Ostadight och otijdight wädher. Berchelt PestOrs. B 1 a (1589). Reesa en stoor mijll till kyrkan, beswärligh wägh och offta otidig wäderleek. VDAkt. 1679, nr 111. ÖrslösaKB 1761, s. 234 b.
Ssg: (4) OTIDIGT-VIS, adv. (†) vid ett tillfälle då det icke finns anledning därtill, utan rimlig orsak. PH 3: 2290 (1746).
Avledn.: OTIDIGHET3~200 l. ~002 (oti´dighet Weste), r. l. f.
1) (†) till 1: förhållandet att ngt sker l. göres o. d. för tidigt l. för sent l. vid orätt tidpunkt; svårt att skilja från 3. Hamb. (1700). WoH (1904).
2) (†) till 3: omogenhet. Linc. (1640; under immaturitas). Lindfors (1824).
3) (†) till 4: förhållandet att ngt sker l. göres o. d. vid ett olämpligt l. olägligt tillfälle; oläglighet; äv. konkretare, om handling som göres vid ett olämpligt tillfälle o. d.; jfr 1. Linc. (1640). Intet är så gott, som icke genom otijdigheet och obruuk kan blifwa wärre. Hiärne Suurbr. 33 (1679). Mellin Nov. 1: 440 (1829, 1865). Otidighet gör stor förtret. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 1.
4) (†) till 5: otillbörlighet, oanständighet, fräckhet, oförskämdhet; äv. konkretare, om opassande l. otillständig l. otillbörlig handling, otillbörligt l. oanständigt beteende l. leverne, oskick o. d.; jfr 5. L. Paulinus Gothus MonPac. 289 (1628). Man skall .. achta sig för lättferdigheet och otidigheet i dants och speel. KOF 3: 91 (1682). Ett ondt och oskickeligit lefverne med slagzmåhl och andre otijdigheeter. Stiernman Riksd. 1924 (1683). Hülphers Norrl. 2: 30 (1775). Lindfors (1824). särsk. till 5 c: förhållandet att ngn i ett l. annat avseende går till överdrift, har överdrivna fordringar, är pockande l. fräck o. d. Blodhet kan bliffwa förderffwadt, igenom Otidighet eller Öffwerflödighet vthi Maat och Dryck. L. Paulinus Gothus Pest. 86 b (1623; möjl. till 1). Tiggiares otijdigheet och trägne ansökiande. Stiernman Com. 3: 156 (1663). Möller (1807).
5) till 6, i fråga om de yttre formerna för ngns uppträdande mot andra: oförskämdhet, fräckhet, ovettighet, ohövlighet; ofta (o. numera vanl.) konkretare (i sht i pl.), om oförskämt l. ovettigt l. ohövligt l. kränkande yttrande (l. beteende); i ä. ex. stundom svårt att skilja från 4. Fara ut l. utfara i (de grövsta) otidigheter (mot ngn). Överösa ngn med otidigheter. Säga otidigheter till ngn. Ösa l. vräka ur sig otidigheter. Dhe andra landzmännerna hafwa .. gifwit .. Paulo Båge någre örfijlar för hans otidighetz skull. ConsAcAboP 3: 400 (1670; möjl. till 4). Cavallin Herdam. 4: 401 (cit. fr. 1683). Ahlstedt .. utfor i otidigheter emot Styrmannen. TörngrenMål. 223 (1801). En störtskur av otidigheter och anklagelser. Siwertz Sel. 2: 135 (1920). särsk.
a) i numera obr. (l. bl. tillf.) uttr., t. ex. bruka otidighet l. visa sin otidighet mot ngn, visa ngn otidighet, bemöta ngn med otidighet, göra ngn en otidighet, vara oförskämd l. ohövlig (i sitt tal l. uppträdande) mot ngn. 2RARP 7: 182 (1734: bruka o-tidighet). At Åkarne och deras Drängar .. skola bruka all tilbörlig höflighet, och icke någon, vare sig hög eller låg, med otidighet, ovett och ovilja bemöta. PH 5: 3057 (1750). De Turkiska färjemän äro et groft folk, och visa de öfverfarande stor otidighet. SvMerc. 1765, s. 238. Visa sin otidighet emot någon. Sahlstedt (1773). Hvad är det för en otidighet du nyss har gjort Friherrinnan Torrved. Schröderheim Fjäsk. 47 (1791).
b) (†) om ofint, ”opolerat” sätt l. uppträdande. Kellgren (SVS) 5: 10 (1785).
OTIDING, m.||ig. (†) till 1 a: barn som fötts för tidigt. 2SvLäkSH 8: 35 (1854).

 

Spalt O 1560 band 19, 1951

Webbansvarig