Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSKULD ω3~skul2d, r. l. f., i bet. 3 a, b f.||ig.; best. -en; pl. (i bet. 3 a, b) -er (Hagberg Shaksp. 1: 349 (1847) osv.) l. (numera knappast br.) -ar (CFDahlgren 3: 24 (1822), LoW (1911)).
Ordformer
(o- 1544 osv. v- 1536. -skuld (-ll-, -dh) 1536 osv. -skull 1724. -skyld(h) 15441597)
Etymologi
[fsv. oskuld, tillgångar; jfr dan. o. nor. uskyld, mlt. unschult, t. unschuld (fht. unsculd); av O- 1 o. SKULD. — Jfr UND-SKULD]
1) förhållandet (l. egenskapen) att icke vara skyldig till ngt l. att vara utan skuld till ngt; förhållandet att icke ha begått ngt brottsligt l. straffbart l. moraliskt klandervärt o. d.; skuldlöshet; oförvitlighet. Bevisa, bedyra sin oskuld. Jach wil twå mina hender j vskuld. Psalt. 26: 6 (öv. 1536). För Lagh ok Rätt består / Thens oskuld som mäd flijt Rättwisan eftergår. Lucidor (SVS) 285 (1673). Dödsstraffet medgifver icke upprättelse .. om än den aflifvades oskuld skulle sedan blifva erkänd. Oscar I Straff 8 (1840). Att hans oskuld blivit bevisad inför rätten (i ett barnuppfostringsmål). Moberg Rosell 24 (1932). — särsk.
a) i ordspr. Oskuld är bästa wärn. Grubb 655 (1665); jfr 2. Oskuld är hwar man huldh .. (dvs.) Dhen fromme blijr allestädz wäl lijden. Därs.; jfr 2, 3.
b) (numera bl. mera tillf.) i uttr. ngns oskuld till l. (ut)i ngt, förr äv. ngns oskuld att ngt sker, om förhållandet att ngn är oskyldig l. utan skuld till l. i fråga om ngt resp. till att ngt sker; förr äv. i ironisk l. utvidgad anv., i uttr. ngns oskuld för ngt, övergående i bet.: ngns obekantskap med ngt. OxBr. 11: 436 (1631: derij). Dalin Hist. 2: 694 (1750: deras oskuld, at). Dagligt Allehanda .. (o.) Post- och Inrikes Tidningarne, hvilkas oskuld för vittra och moraliska ämnen är uppenbar. LBÄ 9—10: 98 (1798). För att klargöra sin .. oskuld till det nesliga dådet. BrefKrigFinl. IX (1916).
c) (†) i uttr. njuta sin oskuld (till godo), (få) åtnjuta den trygghet l. fred som bör tillkomma en oskyldig l. skuldlös. RA I. 1: 355 (1544). Nehrman JurCr. 116 (1756).
d) i uttr. för oskuld, oskyldigt(vis). När Wän för oskuld dömder / Skal fängslas på sin Hals. Lucidor (SVS) 255 (1672).
e) (i religiöst spr.) närmande sig 2: syndfrihet; (gm syndaförlåtelse erhållen) frihet från syndaskuld. Lindblom Cat. 79 (1811). Det fattiga barns (dvs. Jesu) födelse, som genom godhet och oskuld är vordet alla tiders konung. Rydberg Vigg 18 (1875).
2) egenskapen att vara (barnsligt) ofördärvad (av världens ondska) l. att icke (vilja) skada ngn l. att icke veta av l. ha några listiga beräkningar l. baktankar o. d.; sinnesbeskaffenhet l. tillstånd som utmärkes av dylika egenskaper; barnasinne; ren(hjärten)het; omedvetenhet; stundom övergående dels i bet.: enkelhet l. naturlighet l. anspråkslöshet, dels i bet.: naivitet l. enfald; äv. personifierat. Nordenflycht QT 1746—47, s. 16. Jag mins den ljufva tiden, / Jag mins den som i går, / Då oskulden och friden / Tätt följde mina spår. Lenngren (SVS) 2: 360 (1797). Genom ordningen och oskulden i sitt lefnadssätt, är .. (en dygdig kristen) i skygd för många af de plågor, med hvilka en bruten helsa hämnas på vällustens slaf. Lehnberg Pred. 2: 224 (c. 1800). Två ting äro hvita — Oskuld — Arsenik. Almqvist DrJ 256 (1834); jfr 1 e. I samma ögonblick som du vet hvad oskuld är, har du förlorat den. Hillman SpNov. 241 (1896). Vi trodde .. i vår oskuld, att man på denna järnväg körde efter tidtabellen. Bengtsson Austr. 30 (1928). — jfr BARNA-, BARNDOMS-, SINNES-, SJÄLS-OSKULD. — särsk.
a) med särsk. tanke på sexuallivet: kyskhet, renhet; blygsamhet; ofta: egenskapen att icke ha haft könsumgänge med ngn l. tillstånd som utmärkes av dylik egenskap; vanl. om kvinna: jungfrulighet, mödom. Envallsson TalTafl. 11 (1782). Denna gossen är ännu i sin oskuld. Nordforss (1805). Beröva en jungfru hennes oskuld. Syr. 20: 4 (Apokr. 1921). Hellström Malmros 195 (1931).
b) (tillf.) om egenskap hos natur: oberördhet (av kulturen), ursprunglighet. Bremer Dal. 50 (1845).
c) (numera knappast br.) om egenskap hos handling, yttrande o. d.: harmlöshet; oförarglighet; äv. konkretare, om oskyldiga tryckalster o. d. Et ord, ryckt ur sit sammanhang och derigenom beröfvadt sin oskuld. LBÄ 1: 2 (1797). Du vet att bara oskuld plär komma från Berlings pressar. Tegnér (WB) 1: 348 (1806). Adlerbeth HorSat. 19 (1814).
d) (†) om egenskap hos bruksföremål l. ämne o. d.: oskadlighet, ofarlighet. Många prof på Raphanistri (dvs. åkerrättikans) oskuld. VetAH 1771, s. 26. Därs. 1817, s. 41.
3) (utom i a, b i sht i vitter stil) mer l. mindre metonymiskt (jfr 2 c), om oskyldig l. syndfri l. oskuldsfull person; ofta i sg. (best. l. obest.) med totalitetsbemärkelse. I, hvilkas händer ä’ med oskulds blod bestänkte. Frese VerldslD 14 (1715, 1726). Den Förföljda Oskulden. Altén (1798; boktitel). Vyss! vyss! / Din Mamma har sagt: / Då oskulden sofver / Små Änglar gå vakt. Nordblom SångFortePiano 1: 21 (1819). Medvetandet .. att hafva fört oskulden på lastens och förderfvets väg. Agardh ThSkr. 2: 9 (1842, 1856). Spela den kränkta oskulden. Siwertz HemBab. 205 (1923). — särsk. i rent konkret anv.
a) oskuldsfull l. oerfaren människa; särsk. om barn l. ung flicka (jfr b); förr äv.: person som icke begått ngt brottsligt l. klandervärt o. d., skuldlös människa. En oskuld från landet [jfr t. eine unschuld vom lande]; jfr b. JLArnell hos Baazius Posse Q 3 a (1677; om skuldlös människa). Lidner (SVS) 1: 237 (1781). Jag vil helga vår Gud den oskuld jag bär under mit hjerta. Eurén Kotzebue Cora 72 (1794; om ofött barn). Hasselblad BergslVärml. 148 (1929).
b) motsv. 2 a: kysk person; person som (ännu) icke haft könsumgänge med ngn; vanl. om kvinna: jungfru, mö. CFDahlgren 3: 24 (1822). Hos en del ociviliserade folk (åtnjuta) kvinnor med många älskare .. högre anseende än oskulder. Westermarck Äkt. 90 (1893). Att det är bra för en flicka att bli gift, medan hon är oskuld. Rosén Buck GJord. 82 (1932). Sartre Mur. 148 (1946; om man).
Ssgr (i allm. till 2): (1, 2) OSKULDS-BEVIS. särsk. till 1; jfr -prov o. bevis 1 a γ, 2. Ekelund 1FädH 1: 69 (1833).
-BLICK. (i vitter stil) oskuldsfull blick. Lidner 1: 269 (c. 1785).
(2, 2 a) -BLOMMA, r. l. f. (i sht i vitter stil) om blomma tänkt ss. representerande oskulden; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om mödom (jfr jungfru-blomma). Runeberg (SVS) 2: 26 (c. 1820; om förgätmigej). Hagberg Shaksp. 8: 341 (1849; i bild). Fridegård LHård 182 (1935; om mödom).
-BLÅ. (i vitter stil, mera tillf.) jfr blå 3 a. Wedin Rothstein NTjeckNov. 222 (1927).
-DAG. (i vitter stil) nästan bl. i pl. = -tid. Adlerbeth Æn. 13 (1804).
(1, 1 e, 2) -DRÄKT. (i vitter stil) dräkt som tänkes utmärka l. som bäres av en oskuldsfull l. skuldlös människa l. gudom o. d.; särsk. om vit dräkt; äv. bildl. Phosph. 1810, s. 329. Den heliga dygden i hvit oskuldsdrägt. Rogberg Pred. 1: 143 (1827). Backman Reuter Lifv. 2: 124 (1870; bildl.).
-DRÖM. (i vitter stil, mera tillf.) oskuldsfull (framtids)-dröm. Tegnér (WB) 1: 84 (1803).
-FAGER. (i vitter stil) fager i sin oskuld, fager o. oskuldsfull. Phosph. 1811, s. 471.
-FRID. (i vitter stil) (hjärte)-frid som åtföljer oskuld(sfullhet). Ps. 1819, 354: 10.
-FULL, adj. [jfr t. unschuldsvoll] som har ett barnsligt, ofördärvat sinnelag; som icke tänker på att skada ngn l. vet av l. har några listiga beräkningar l. baktankar o. d.; renhjärtad; trohjärtad; äv. övergående dels i bet.: naiv l. menlös, dels i bet.: kysk l. ren (jfr oskuld 2 a); äv. i utvidgad anv., med sakligt huvudord: som vittnar om l. utmärkes av dylika egenskaper, stundom närmande sig bet.: harmlös, oförarglig; äv. bildl. JGOxenstierna 5: 463 (1773). Ert (dvs. barnens) oskuldsfulla löje. Lenngren (SVS) 2: 364 (1798). Nu dansas här (i Nürnberg) icke mer till vårens ära; redan år 1561 förbjöds detta oskuldsfulla folknöje. Atterbom Minn. 197 (1817). Tegnér (WB) 5: 49 (1824; om kärlek). Oskuldsfulla små landsortsingenuer. 2Saml. 36: 105 (1915).
Avledn.: oskuldsfullhet, r. l. f. egenskapen att vara oskuldsfull; oskuld (se d. o. 2). Nyblom Twain 2: 131 (1874).
-GLAD. (i vitter stil) oskuldsfullt glad, glad o. oskuldsfull. Atterbom Lyr. 3: 206 (1839).
-GLANS. (i vitter stil) glans som ger intryck l. präglas av oskuldsfullhet; ofta bildl. Phosph. 1813, s. 223. Bremer Grann. 2: 28 (1837; bildl.).
-GLÄDJE. (i vitter stil) jfr -glad; ngn gg äv. konkretare, motsv. glädje 2, 2 b. Atterbom Lyr. 3: 188 (1829; konkretare). 2SAH 33: 154 (1861).
(2, 2 a) -IDEAL, n. (mera tillf.) jfr ideal II 3; särsk. till 2 a, om ideal av kvinnlig oskuld. Verd. 1884, s. 248.
(1, 1 e, 2) -KLÄDER, pl. (i vitter stil, numera bl. tillf.) = -dräkt. Nordenflycht QT 1745, s. 58.
(1, 2) -KÄNSLA. (mera tillf.) känsla av oskuld; känsla som oskuld l. renhet inger. JournLTh. 1812, nr 195, s. 1.
(1, 1 e, 2) -LIV. (i vitter stil) skuldlös (syndfri) l. oskuldsfull levnad. Wallin 1Pred. 1: 82 (c. 1830; om Jesu liv).
-LJUV. (i vitter stil) ljuv i sin oskuld, ljuv o. oskuldsfull. Atterbom 1: 311 (1824).
(1) -OFFER. (i vitter stil, tillf.) konkret: oskyldigt offer. Nordenflycht QT 1745, s. 50.
(1, 2) -PROV. prov varigm ngn bevisar sin oskuld; särsk. om gudsdom. Pfeiffer 245 (1837). Ymer 1933, s. 301.
-REN, adj. (i vitter stil) ren o. oskyldig; (ren o.) oskuldsfull. SvLittFT 1833, sp. 693.
(1, 1, e, 2) -SILKE. (i vitter stil, enst.) jfr -dräkt. Ju mera dygden skiön i oskulds silket lyser, / Ju mera (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 691 (1732).
-SINNE. (i vitter stil) oskuldsfullt sinne. Atterbom Lyr. 3: 319 (1815).
-SÖMN. (i sht i vitter stil) oskuldsfull sömn. Engström Glasög. 89 (1911).
-TID. (i vitter stil) om tid varunder ngn är oskuldsfull; särsk.: barndomstid; stundom äv. (med anslutning till oskuld 1, 1 e) om tid varunder ngn (ännu) är utan (synda)skuld. Almqvist Monogr. 123 (1816, 1845). Syndfritt släkte / samlas där .. / och oskuldstidens / taflor, de gyllne, / hittas i gräset. Rydberg Dikt. 2: 159 (1888, 1891).
-TILLSTÅND~02, äv. ~20. tillstånd av oskuld; särsk. med tanke på det oskuldsfulla tillstånd vari de första människorna enl. bibelns berättelse levde före syndafallet. Palmblad Norige Bih. 110 (1847). Det paradisiska oskuldstillståndet. 3NF 1: 122 (1923).
-VARM. (i vitter stil) varm o. oskuldsfull; vanl. om barn l. ung flicka (jfr oskuld 2 a). Geijer Skald. 170 (1823, 1835; om barnasjäl). Böttiger 2: 139 (1833, 1857; om flicka).
-VIT. (med prägel av vitter stil) som har den (rena) vita färg som tänkes symbolisera oskulden l. som ger intryck av oskuld; äv. oeg. l. bildl.: (fullkomligt) ren o. oskyldig. Kellgren (SVS) 2: 136 (c. 1780). Stagnelius (SVS) 2: 264 (1821; om dräkt). Regeringen är oskuldsvit i denna sak. SvD(A) 1928, nr 147, s. 7; jfr oskuld 1.
-VÄRLD. (i vitter stil) oskuldsfull värld. Hammarsköld Ast 43 (1810).
-ÅLDER. (i vitter stil) (tids)ålder l. tid som utmärkes av oskuldsfullhet; jfr -tid. Ödmann StrFörs. 1: 459 (1800).
-ÅR. (i vitter stil) nästan bl. i pl., = -tid. Hallenberg Hist. 3: 252 (1793).

 

Spalt O 1428 band 19, 1951

Webbansvarig