Publicerad 1950   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OMYNNE, se ominne.
OMYNTAD, p. adj. som icke präglats till mynt; som icke utgör l. utgöres av mynt. HH XIII. 1: 93 (1563). Omynthet sölf. RA I. 2: 249 (1568). Guld i omyntad form. Hultman Banktekn. 170 (1909).
OMYSSJAD l. OMÖSSJAD, p. adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (fog i) vägg o. d.: som icke tätats l. diktats med mossa. Boije Landth. 316 (1756).
OMÅLAD, p. adj. (o- 1544 osv. v- 1547) som icke målats (se måla, v.2 13); som icke överdragits med färg l. försetts med målade figurer o. d. En bulsan til stora Masten omaladth. Skeppsinvent. 1544. Ett omålat furubord. Hedberg Bekänna 33 (1947). särsk. (ngt vard.): icke färgad med kosmetiskt medel; osminkad; om person äv.: som icke målat (l. målar) sig; äv. i utvidgad anv., om leende o. d. Omålade läppar. Bergman Loew. 106 (1913; om person). Siwertz Låg. 301 (1932; i utvidgad anv.).
OMÅLERISK. icke målerisk.
1) som icke lämpar sig (ss. motiv) för måleri. Ljunggren Est. 2: 320 (1860).
2) som icke överensstämmer med målarkonstens fordringar l. natur. Nordensvan KonstH 350 (1900). Omålerisk teknik. Josephson Romant. 37 (1926).
OMÅNAS l. OMORNAS, v. (omorn- 18461849. omån- 1790) [sv. dial. omånas, umånas, åmånas, umornas, vara missnöjd, icke kunna vara stilla, ävlas, omåna sig, ge uttryck åt missnöje o. vantrevnad, sannol. avledn. av ett omån, sbst. (motsv. nor. dial. umun, umon, skada, nackdel, dyster aning, olycklig förändring l. skillnad), till mån, sbst.1 (i bet. 1); formen omornas (sv. dial. umornas) möjl. beroende på inflytande från omornad (jfr dels bet. 2 hos d. o., dels sv. dial. åmånas, väckas för tidigt, åmånsen, icke fullsövd, ledsen)] (†) vara l. bli förargad l. förtretad (på ngn); ta illa vid sig l. känna l. visa förtrytelse (över ngt). Jag .. omånades på honom — önskade honom åt blåkulla. Ekmanson Sterne 1: 51 (1790). Ingenting anstötligt, eller något hvaröfver man behöfde omornas ens i ett nunnekloster. Crusenstolpe Tess. 1: 148 (1847). Därs. 5: 320 (1849).
OMÅTT. [jfr t. unmass] (numera knappast br.) övermått; överdrift; omåttlighet; jfr mått, sbst.4 4, 7, o- 2. Serenius R 4 a (1734). Atterbom Minnest. 1: 172 (1847).
OMÅTTA, r. l. f.
1) (†) i uttr. vara ngn till omåtta, icke vara ngn till pass. VDAkt. 1712, nr 294.
2) (numera bl. mera tillf.) saknad av l. brist på måtta (se måtta, sbst.2 7); omåttlighet, måttlöshet; förr äv.: disproportion. Murberg FörslSAOB (1791). Lyceum I. 2: 162 (1810; om disproportion). Det mörka svenska lynnets benägenhet att slå om i öfverdåd och omåtta. 3SAH 24: 112 (1909).
OMÅTTAD, p. adj. (†) icke modererad l. tyglad l. dämpad. Thorild (SVS) 2: 266 (c. 1785).
OMÅTTIG. (†) omåttlig. Helsingius (1587).
Avledn.: omåttighet, f. (†) omåttlighet. Helsingius (1587).
OMÅTTLIG3~20, stundom 040, förr äv. OMÅTTELIG (omå´ttelig Weste), adj.; adv. = (†, Tessin Bref 1: 69 (1751)), -a (†, Wollimhaus Ind. (1652), Nicander GSann. 86 (1767)), -en (numera bl. mera tillf., G1R 20: 362 (1549) osv.), -t. (-elig 15491824. -lig 1681 osv.) [fsv. omateliker, adj., omatelika, adv.]
1) med personligt huvudord: som icke håller l. iakttar måtta; som icke visar återhållsamhet, oåterhållsam; särsk. i uttr. o-måttlig i, äv. med l. på ngt (jfr 2). Schroderus Dict. 192 (c. 1635). I mat som i dryck var .. (Johan Banér) omåttlig. Mankell Fältsl. 388 (1858). Jag hade de senare dagarne varit mera omåttlig med sprit än vanligt. Wallengren Mann. 141 (1895). Hülphers Ångermanl. 186 (1900: ). Laurin 2Minn. 230 (1930).
2) med sakligt huvudord: som utmärkes av brist på måtta l. måttlighet; som överskrider det vanliga måttet l. vanliga l. rimliga mått; äv. allmännare: gränslös, måttlös, hejdlös, enorm; äv. i n. sg. i substantivisk anv.; äv. i uttr. omåttlig i ngt (jfr 1). Wollimhaus Ind. (1652). KOF II. 2: 218 (c. 1655). Vid åsynen af denna oförmodade undsättning, betogos Korsfararne af en omåttlig glädje. 2SAH 7: 232 (1815). Gästabuden (på 1500-talet) voro omåttliga i mat och dryck. Grimberg SvFolk. 2: 536 (1914). Han har haft några svåra veckor och förbrukat omåttligt med schackproblem. Siwertz JoDr. 277 (1928). (†) Een osund Lufft, som är intemperat eller omåtteligh i heeta och köld. Palmchron SundhSp. 6 (1642). särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om konkret föremål med tanke på dess utsträckning: kolossal, ofantlig. SvMerc. 1765, s. 126. De omåttliga Bergen vid Castel à Mare. CAEhrensvärd (SVS) 1: 45 (1782).
b) ss. adv.: utan måtta l. moderation; på ett sätt l. i en grad som överskrider det vanliga måttet l. vanliga l. rimliga mått; äv. allmännare: gränslöst, måttlöst, hejdlöst, enormt; stundom äv. övergående i bet.: oproportionerligt. G1R 20: 362 (1549). (En blygsam människa) lofwar eller lastar intet omåttelighen. Schroderus Comenius 833 (1639). Foglar finnas, som hafva o-måttligt lång stjert. Berlin Lrb. 37 (1852). Alla voro omåttligt intresserade av musik. Söderhjelm MVärld 1: 281 (1929).
Avledn.: omåttlighet, r. l. f. till 1 o. 2: egenskapen l. förhållandet att vara omåttlig; stundom äv. konkretare, om omåttlig mängd o. d.; förr äv. övergående i bet.: lyx l. luxuöst levnadssätt. G1R 16: 114 (1544). De förnämare gifva (icke) aktning, när vi tale på högfärd, yppighet och vällust, om de finna Prästen sjelf uti omåttlighet. Wallquist EcclSaml. 5—8: 631 (1768). Omåttlighet i mat och dryck. Bergklint MSam. 1: 49 (1781). Larsson Kunsk. 60 (1909; konkretare).

 

Spalt O 933 band 19, 1950

Webbansvarig