Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFFENSIV of1ensi4v l. -än-, stundom -aŋ-, stundom 30~2 l. 40~1 (offensi´v Weste; åffännsi´v Dalin), adj.; adv. -T (SvMerc., osv.). Anm. Förr användes det lat. adverbet offensive. HSH 2: 81 (1629). Pfeiffer (1837). Trol. föreligger i uttr. agera offensivet (BtVLand 3: 96 (c. 1795)) en blandform, där det lat. adverbet försetts med den sv. adverbändelsen -t.
Ordformer
(förr äv. -civ, -sif)
Etymologi
[jfr t. offensiv, eng. offensive, fr. offensif; av mlat. offensivus, till lat. offendere (se OFFENDERA)]
som har avseende på l. syftar till l. består i anfall, anfalls-; motsatt: defensiv; vanl. i fråga om krigföring l. diplomatiska aktioner. Gustaf II Adolf 530 (1629). (Kurfursten av Brandenburg har) admitterat fiendtlige Ministrer til desz hoff .. och .. genom offensive och defensive Alliancer förbundit sigh medh dem. Stiernman Riksd. 1297 (1658). Offensivt Krig får ej begynnas utan Riksens Ständers samtycke. PH 1: 15 (1742). (Det var år 1628) fråga om, huru vida kriget skall föras defensift i Tyskland och offensift i Preussen, eller tvärtom. Geijer SvFolkH 3: 171 (1836). Länge dröjde det emellertid ej, innan turkarne ånyo övergingo till offensiva metoder även inom Europa. Grimberg VärldH 7: 212 (1936). — särsk. (mindre br.) allmännare: aggressiv. (Voltaire) som med sit stora Snille .. så offensivt gäckat de uppenbarade sanningarne. SvMerc. IV. 1: 10 (1758). Inför .. (A. Oxenstiernas) offensiva öppenhet stod Winterfeld fullkomligt svarslös. HT 1918, s. 101.
Ssgr (äv. att hänföra till offensiv, sbst.): OFFENSIV-ALLIANS. i sht hist. förbund (fördrag) mellan två l. flera stater med syfte att gm vapenmakt genomdriva viss politisk plan, anfallsförbund; särsk. i uttr. offensiv- och defensivallians (äv. defensiv- och offensivallians), anfalls- o. försvarsförbund. Lind 1: 1563 (1749). Blott trenne dagar före sin offensiv-allians med August afslöt tsaren en vänskapstraktat med Carl (XII). Oscar II 3: 292 (1868, 1889). (Sverige o. Ryssland) hade (1812) ingått en defensiv- och offensivallians. NoK 86: 93 (1928).
-ANDA, r. l. f. håg l. benägenhet för offensiv krigföring; äv. allmännare: lust att anfalla l. gå bröstgänges till väga. IllMilRevy 1905, s. 57. Den växande offensivandan i Danmark kallade då (när Sten Sture 1496 vistades i Finl.) åter de oppositionella krafterna fram till handling (i unionsfrågan). SvRiksd. I. 1: 155 (1931). (Banérs) krigföring utmärktes av en vida oförvägnare offensivanda än Gustav Adolfs. Almquist VärldH 5: 137 (1933).
-FÖRBUND. anfallsförbund; jfr -allians. Brask Pufendorf Hist. 273 (1680).
-KRAFT. anfallskraft. Då motståndarens offensivkraft var uttömd. Mankell Fältsl. 309 (1858). Grimberg VärldH 3: 497 (1928).
-KRIG. anfallskrig. Isogæus Segersk. 342 (c. 1700).
-LUST. lust att anfalla, aggressivitet. Blomberg Överg. 177 (1915).
-OPERATION. mil. anfallsoperation. KrigVAT 1856, s. 169.
-RÖRELSE. mil. anfallsrörelse. IllMilRevy 1900, s. 110.
-STRID. mil. anfallsstrid. Mankell Fältsl. 60 (1857).
-STÖT. mil. anfallsstöt. IllMilRevy 1899, s. 268.
-VILJA, r. l. f. jfr -anda. Knöppel Barb. 218 (1916).
-VÄRK, n. (†) vid belägring: anfallsvärk; motsatt: försvarsvärk. Wärnskiöld Fortif. A 2 a (1673).

 

Spalt O 264 band 18, 1949

Webbansvarig