Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFELBAR ω3~felba2r, äv. ~20, adj. -are (tillf., Odhelius ÅmVetA 1798, s. 1). adv. -T.
Ordformer
(ofel- (-feel-, -fehl-) 1655 osv. offel- 1698)
Etymologi
[jfr ä. d. ufejlbar, t. unfehlbar; avledn. av FELA, v.1, l. FEL efter mönster av t. unfehlbar]
1) (†) utan fel (se d. o. I 2) l. brist(er), felfri, icke bristfällig; fullkomlig; jfr FELBAR 1. Iagh .. är försäkrat att edert whrwerke skall ofelbart befinnass. VDAkt. 1662, nr 206. Schartau UtkPred. 296 (1819; i bild).
2) utan fel (se d. o. I 3) l. misstag, felfri, fri från misstag l. oriktigheter. Det är dock alltid en fägnad .. att höra en ung man icke anse sina påståenden ofelbara. Carlén Repr. 117 (1839). En vers, lika välljudande, som ofelbar. Finland 267 (1893). (G. Nordqvist) gör rättvisa åt texterna genom .. en ofelbart noggrann musikalisk deklamation. 2NF 37: 809 (1925).
3) om person, korporation o. d.: som icke kan fela l. göra misstag; jfr FELBAR 2. Swedberg Lefv. 197 (1729). Christus var den ofelbare verkställaren af den gudomliga verldsplanen. Melin JesuL 2: 172 (1843). (Kyrkomötet 1870 stadgade) som tros-sats för alla katoliker, att den helige fadern, när han såsom den katolska kyrkans öfverhufvud förkunnar en tros- eller sedelära, är ofelbar. Pallin NTidH 236 (1878). Naturligtvis, vi vill ingalunda påstå att vi är ofelbara. Ashton-Wolfe Spind. 232 (1930). — särsk. i utvidgad anv., om mänsklig förmåga l. om redskap o. d. Äfven trodde gamla jägare, att deras bössa skulle blifva ofelbar, om man i pipan dröp blod (av en flädermus). Kolthoff DjurL 109 (1899). Byråchefen höll ett ofelbart minne för en av de förnämsta prydnader en ämbetsman kunde ha. Hallström Händ. 81 (1927).
4) som icke uteblir, oundviklig; numera bl. ss. adv.: oundvikligen. (Den försumlige) skall Kongl. Maij:ttz hårde tilltahl och ofehlbare näfst icke vndengåå. CivInstr. 69 (1655). Fiskas tida om våren med Siötarna, blif[ve]r ofelbart fattigt notfiske. Broman Glys. 3: 642 (c. 1740). Ingen kjöper; ingen säljer; rörelsen afstannar och fattigdomen blir ofelbar. SvMerc. IV. 2: 424 (1758). Den odelade makten .. sätter ofelbart friheten på spel. StatsvT 1901, s. 239. Ruhe Hurley Vild. 276 (1928; adv.).
5) som icke slår fel; som icke misslyckas; som icke visar sig oduglig; osviklig; numera bl. om läkemedel o. d. samt i uttr. ett ofelbart tecken l. dyl. o. ss. adv. Ett ofelbart botemedel. JAndersin (1689) hos Lucidor (SVS) XVI. Ansichtet der med (dvs. med ansiktsvattnet) altijd hwar Morgon nychter twettat, helar det samma (dvs. rodnaden) ofehlbart. Roberg Beynon 18 (1697). Thet är ett ofehlbart tekn til en slät borgmestare i en stad, när gatorna äro orena. Swedberg Lefv. 508 (1729). Barberaren .. var envis angående sina ofelbara drömar. Ekelund Fielding 206 (1765). En tjock molnsky i S. W. varma sommartiden förespår ofelbart regn. NorrlS 1—6: 47 (1770). Ofelbara Tändstickor af P. Eldes välkända tillverkning. VexjöBl. 1845, nr 7, s. 4; jfr SÄKERHETS-TÄNDSTICKA. När odjuret till sist låg livlöst, doppade .. (Herkules) sina pilar i dess gift, så att de blevo ofelbart dödande. Grimberg VärldH 2: 182 (1927).
6) otvivelaktig, obestridlig, ostridig, säker, viss; uppenbar, påtaglig; särsk. ss. adv.: otvivelaktigt, tvivelsutan, säkerligen, med säkerhet; numera bl. ngn gg ss. adv. o. i uttr. en ofelbar sanning o. d. HTSkån. 1: 214 (1658). Thet är wist och ofehlbart, at then som wäl kan och hafwer lärdt the Tyio Budhorden, then weet och heela then helga Skrifft. Rudbeckius Luther Cat. 19 (1667). Ofeelbart är .., at förän Ansgarius kom til Swerige, hade Heribertus .. långt tilförene warit i Götariket. Spegel Kyrkioh. 2: 44 (1707). De hade ofelbart genast blifvit gripna, om de landstigit på rysk kust. De Geer Minn. 1: 245 (1892); jfr 4. Att Polen tredskats med att förvandla Stuhmsdorfsstilleståndet till en fred är en ofelbar sanning. SvH 5: 504 (1906).
7) (†) ovillkorlig, obetingad. LReg. 408 (1662). (Det är) Jordägarenes ofelbara åliggande, att .. till handa gå Landtmätaren med nödigt handräknings manskap. SPF 1828, s. 275. Därs. 1835, s. 80.
8) (†) som icke kan förfelas. Väl then, som efftergår then rätta Segel-nåål, / Then sanna Stiärnans Lius til ett ofeelbart måål! SColumbus Vitt. 156 (1670).
Avledn.: OFELBARHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ofelbar. Serenius Ee 4 b (1734). särsk.
1) till 2. Emedan .. ofelbarheten endast tilhörer de Prophetiska och Apostoliska Skrifter. GRosén (1771) hos Nohrborg Föret. § 9.
2) till 3. Påfvens föregifvande ofelbarhet. Serenius Ee 4 b (1734). Man kan .. icke vara entusiast utan att tro på sin öfvertygelses ofelbarhet. Lundegård Stormf. 100 (1893); jfr ofelbar 3 slutet.
Ssg: ofelbarhets-dogm(en). teol. till ofelbarhet 2: den kyrkliga dogm om påvens ofelbarhet som utarbetades o. fastställdes av vatikankonciliet 1869—70. AB 1869, nr 286, s. 3.
OFELBARLIG, adj.; adv. -en (LReg., osv.), -t. [efter t. unfehlbarlich; jfr d. ufejlbarlig]
1) = ofelbar 5; numera bl. ss. adv. I den ofelbarliga förhoppning, det Gud hafwer Hans Kongl. Maj:t och Riket all önskelig lycksalighet beskärt. HC11H 14: 20 (1660). Lenngren (SVS) 2: 239 (1799). Att de pumpernickelska mineralkällorna .. ofelbarligen skulle återskänka vår bengaliske vän hans ungdom och smärthet. Sommarström Thackeray FåfM 2: 330 (1917).
2) = ofelbar 6; numera bl. ngn gg ss. adv. Rudbeck Atl. 1: 889 (1679).
3) (†) = ofelbar 7. Vthi hwilcken Jordebook ofehlbarligen skole wara införde, alle Godz, Hemman och Lägenheeter, som ähre belägne uthi heela Landzhöfdingedömet. LReg. 405 (1662). Bör Bok Tryckaren draga ofelbarlig försorg derom, det Uplagorne (osv.). ASScF VIII. 2: 300 (1786).

 

Spalt O 261 band 18, 1949

Webbansvarig