Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅN 4n, adj. -are.
Ordformer
(mo(h)n 17011881. monn 17031762. mån (-hn) 1706 osv. månn 17281832)
Etymologi
[jfr nor. dial. mon; urspr. samma ord som MÅN, sbst.1 (se KGLjunggren i MeijerbArk. 4: 91 ff. (1941))]
1) som har omsorg l. är omtänksam l. omsorgsfull (om ngn l. ngt); ivrig att skydda (ngn l. ngt) l. ta till vara ngns l. ngts bästa; äv.: aktsam, varsam, rädd (om ngn l. ngt); vanl. i förb. med prep. om, med avs. på person (l. djur) l. ngt kollektivt l. abstrakt; ngn gg abs.: omtänksam. Han är mycket mån om sitt yttre. Vara mån om sitt anseende, sin heder. KKD 1: 109 (1706). Carl Sverkerson (var) mycket mohn om Kyrkans förmåner och andeliga inrättningar i Sverige. Dalin Hist. 2: 126 (1750). Min värdinna .. är .. mot mig rätt vänlig och mån om mig. Stenhammar Riksd. 1: 22 (1834). (Tjänaren) ville skydda .. (husbondens) intressen eller, som det heter, ”vara mån om huset”. Landsm. V. 7: 43 (1891); jfr 2. (Hon) vankade myndig och mån omkring de vilande. Bergman LBrenn. 132 (1928). Han .. är ytterst mån om sin hälsa. Hellström Malmros 134 (1931).
2) med tanke på ngns ekonomi: noggrann o. beräknande, hushållsaktig; särsk. i uttr. vara mån om sig, vara ekonomisk l. närig, ”vara om sig”; numera bl. i förb. med prep. om, förr ngn gg äv. attributivt; särsk. (ngt vard.) i uttr. vara mån om styvern, vara hushållsaktig, hålla på pängarna, ”se på styvern”. Nationens åtrå är ofelbart att genom högsta magtens försigtiga och måna åtgärd en gång för alla komma från denna villervallan (i pänningväsendet). Chydenius 305 (1766). Han är mycket mån om styfvern. Sahlstedt (1773). Spanska nordkustens inbyggare .. äro .. rent af kända för att ”ligga i” och vara måna om sig. Vising Span. 33 (1911).
3) angelägen (om ngt), ivrig (att ha l. få l. åstadkomma ngt); (ivrigt) önskande l. strävande (att göra ngt l. att ngt skall ske); i förb. med prep. om o. ett substantiviskt ord l. inf. l. att-sats (stundom med om utelämnat framför att); vanl. o. numera bl. med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt l. i förb. med inf. l. att-sats, förr äv. med avs. på konkreta föremål. Brenner Dikt. 1: 216 (1703, 1713). Ett slagz Folck äro månne om at visa deras quickhet genom bons mots, som Fransosen säjer. SedolärMercur. 3: nr 9, s. 3 (1731). Om hyrbåtar äro inga anstalter som vi fingo förfara när vi just voro måna om en at fara til Runsala med. BtVLand 4: 48 (1754). En man, om hvars faveur hvar enda dame var mån. Fahlcrantz 2: 229 (1826, 1864). Lars är .. så mån att visa andras irrande tankar till rätta. Rydberg Vap. 121 (1891). Han (var) mycket mån om att barnen ej försummade gudstjänsten. Jensen Tsard. 147 (1905).
4) (†) som hyser intresse (för ngn); äv. med erotisk anstrykning: intresserad (av ngn). The ther mykit werldzligen sinnade äro, the äro icke mykit mohne om Christo. Swedberg SabbRo 554 (1701, 1710). Kär var han icke precist ännu i någondera (av de tre vackra flickorna), men ganska ”mån” om dem alla tre, såsom det numera börjar att heta i det erotiska folkspråket. Zedritz 3: 231 (c. 1855).
Avledn.: MÅNA, v.2
1) (†) till 1, refl.: vara mån (om ngt), beflita sig (om ngt). Går hästen i vädret, så månar ryttarn sig om stillhet. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 62 (1836).
2) (†) i uttr. (det) månar ngn om ngt, ngn har omsorg om l. är angelägen om ngt; jfr mån, adj. 1, 3. När jag innesluter vetenskaper och konster under Eders Kongl. Höghets hägn, så månar mig om Dess äreryckte samt Landets heder och indrägt. Tessin Bref 2: 184 (1754).
Särsk. förb.: måna om10 4. (vard.) vårda sig om (ngn l. (tillf.) ngt), pyssla om; jfr måna, v.2 1, mån, adj. 1. Almqvist Skälln. 19 (1838). Gamla mor ”månade om” oss på alt sätt, ock flere gånger rördes vi af den omtanke hon hade om vårt välbefinnande. AB 1884, nr 244, s. 3. (Han) lever med .. (sitt värk), följer det dag för dag, månar om det. OoB 1936, s. 40.
MÅNHET, r. l. f. (i skriftspr.)
1) till 1: omsorg. Zetterstedt UmLappm. 21 (1833). Den monarkistiska tanken förutsätter, att det kungliga husets medlemmar iakttaga en viss månhet om sin värdighet. SDS(A) 1932, nr 175, s. 4.
2) till 2. Man tycker sig hos ynglingen skymta samma hänsynslösa ekonomiska månhet, som man längre fram återfinner hos konungen (dvs. G. I). SvH 3: 9 (1903).
3) till 3. Hans flit och månhet at skaffa något fram, som dugde. SvMerc. 1: 37 (1755).

 

Spalt M 1819 band 17, 1945

Webbansvarig