Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MORTIFIERA mor1tifie4ra, äv. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, l. MORTIFICERA -fis-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr MORTIFIKATION (se avledn.).
Ordformer
(-ficera 1638 osv. -fiera 1713 osv.)
Etymologi
[jfr fr. mortifier resp. t. mortificieren; ytterst av lat. mortificare, döda, avledn. av mortificus, dödlig, av mors (gen. mortis), död (jfr MORTALITET), o. stammen i facere, göra (se FACIT)]
1) med. döda; numera bl. (knappast br.) med avs. på kroppsdel, organisk vävnad o. d.: förorsaka (lokal) död i (ngt); i sht i pass.: dö; förr äv. med avs. på bakterier o. d.: döda; jfr MORTIFIKATION 1. Det mortifierade af tarmen togs bort. VetAH 1809, s. 45. Om contagiets mortificerande .. åstadkommes. TLäk. 1833, s. 482. ASScF 14: 90 (1885: mortifieras).
2) (i fackspr.) med avs. på rått kött, vilt o. d.: göra mör gm hängning o. d. (varvid bindväven upplöses). Sjöberg Singstock XXIV (1832). Wirgin Häls. 2: 82 (1931).
3) jur.
a) (om utländska förh.) med avs. på beskyllning, förolämpning o. d.: bringa l. förklara (ngt) vara ur världen, såsom om det icke hade funnits l. sagts l. skrivits; jfr DÖDA 2 a. (Beskyllningarna) väckte en viss grad av tilltro, ehuru de av domstol mortificerades. Bjurman Poe 33 (1916). UNT 1931, nr 10 757, s. 5.
b) med avs. på (förkommen) ekonomisk förbindelse o. d.: förklara ogiltig l. ur kraft, döda (se d. o. 5). Biurman Brefst. 155 (1729). Fliesberg Handel. 32 (1891). SvBanklex. (1942).
4) (†) med avs. på stöt: dämpa. Martin Bensj. 242 (1782).
5) (i sht teol., numera föga br.) döda l. förkväva (människans syndiga natur) (jfr DÖDA 2 d slutet); späka; plåga. Schroderus Albert. 3—4: 110 (1638). Örfilar, hvarmed Passions Prädikanten mortifierade sig sjelf. SvMerc. 6: 43 (1760). Ekbohrn (1904).
6) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] (†) förödmjuka, kränka; förtreta; i p. pr. äv.: dräpande (se DRÄPA, v.1 5 slutet). MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 318. Han .. fick den mortifierande anmärkningen mot sig, .. att han ej var kallad såsom superintendent. HH XXV. 2: 12 (1809). Ekbohrn (1904).
Avledn.: MORTIFIKATION, r. l. f. (förr äv. -fica-) [jfr t., eng. o. fr. mortification; av lat. mortificatio (gen. -ōnis)] mortifiering.
1) (numera knappast br.) med. till 1: vävnadsdöd, brand. VetAH 1800, s. 299. Löwegren Hippokr. 1: 263 (1909).
2) (i fackspr.) till 2. SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 55. Hagdahl Kok. 409 (1879).
4) (i sht teol., numera föga br.) till 5. Swedberg Schibb. 285 (1716). 2NF (1913). jfr själv-mortifikation.
5) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) till 6: förödmjukelse, kränkning; förtret, förargelse. Kl. 1. til bords: bästa soppan i denne månad; men inga hackade ägg på torsken. Altid någon mortification. Dalin Arg. 2: 339 (1734, 1754). Geijer Brev 387 (1841). Ekbohrn (1904).
Ssgr (till mortifikation 3; jur.): mortifikations-bevis. (†) jur. bevis (se d. o. 3) att handling o. d. dödats, makuleringsbevis. Jungberg (1873).
-förfarande, n. BtRiksdP 1891, Saml. 1. I. 2: ProtLagär. s. 45 (1889).

 

Spalt M 1402 band 17, 1945

Webbansvarig