Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MITT mit4, r. l. m. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet midt)
Etymologi
[jfr d. midte; av t. mitte (fht. mitti), avledn. av det germ. adj. som föreligger i bl. a. fsv. miþer, mellerst (se MID-); jfr MIDD, MIDJA, MITT, adv.]
1) större l. mindre del (punkt, parti) av ngt vilken (överallt) befinner sig på (ungefär) lika långt avstånd från dettas ändpunkter (början o. slut) resp. från dess gränslinje(r) l. gränsytor (gränsyta). I mitten av staden l. (i sht i skriftspr.) i stadens mitt. Dela, skära av, bryta av ngt på mitten. Möller (1790). I midten af borggården är ett springvatten. Skåne 2: nr 1, s. 3 (1854). Grunden (till hyddan vid Sylfjället) består af s. k. bärstenar, resta på ett inbördes afstånd af cirka 2 meter från midt till midt. TurÅ 1897, s. 265. (Sedan) Karl den store .. till en enhet samlat de germanska rikena i Europas midt. Sylwan (o. Bing) 1: 21 (1910). — jfr KORS-, SKÖLD-MITT. — särsk.
a) [jfr t. reich der mitte; efter kin. Chungkuo, urspr. om den centrala kinesiska provinsen kring mellersta Hoang-ho] i uttr. mittens rike, Kina. Roth 2Geogr. 102 (1877). Ordet och pennan i Mittens rike. Karlgren (1918; boktitel).
b) i uttr. angivande central placering l. centralt läge i en grupp l. rad av varelser l. föremål. Der korsfäste de honom och med honom två andra, en på hvardera sidan, och Jesus i midten. Joh. 19: 18 (NT 1883; NT 1526: mitt vthi). Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907). särsk. (i sht i högre stil) med genitivisk l. av possessivpron. l. prep.-uttr. bestående bestämning angivande de varelser l. föremål som omgiva ngn l. ngt; ofta förbleknat, med tanke företrädesvis l. enbart på att ngn l. ngt befinner sig i (särsk. innanför periferien av) en viss skara o. d.; jfr c slutet. Culdjarnas vildsvin röt / I sina klippors och skogars midt. Arfwidsson Oisian 1: 400 (1842). I midten af byns dannemän .. andas han fritt och känner sig som menniska. Rydberg Faust 301 (1878). Det glada sällskap, som bänkat Ossian René i sin mitt. Böök Sommarl. 146 (1927).
c) i fråga om tid, stundom händelseförlopp, levnad o. d. Vid mitten av århundradet l. (i sht i skriftspr.) vid århundradets mitt. Biberg 1: 119 (c. 1814). Med midten (medio) af en månad förstås månadens elfte till och med tjugonde dag. SFS 1905, nr 38, s. 14. Redan i mitten av mars .. satte han sig på allvar till verket med sommarens resplaner. Hellström Malmros 35 (1931). särsk. med anslutning till b slutet, i uttr. i händelsernas mitt o. d., i centrum för händelserna, mitt uppe i händelserna. I världshändelsernas mitt. RöstRadio 1943, nr 14, s. 15 (rubrik).
2) (i högre stil) krets, skara; i uttr. angivande att ngn (i sht gm döden) lämnar den krets han tillhör l. att i en viss krets ngn av dess medlemmar utses att bekläda en post som även kunde innehavas av en utanför kretsen stående person. Grefve Carl Snoilsky .. är hastigt och oförmodadt bortryckt från vår midt. Rudin SnoilskyBår 3 (1903). Uppsalakapitlet hade till Nils Kettilssons efterträdare (ss. ärkebiskop) valt en man ur sin mitt, kaniken Olavus Beronis. SvKyrkH 2: 59 (1941).
3) (numera föga br.; se dock slutet) bildl., om ståndpunkt l. tillstånd l. beskaffenhet o. d. som ligger mitt emellan två motsatser l. ytterligheter; medelväg. Ytterligheterna måste man känna för att finna midten. Geijer I. 1: 26 (1818). I det första (av korinterbreven) sluter sig Paulus till Christianernas parti, som höll den rätta midten emellan Apollos rationalism och Petri judaism. SKN 1843, s. 49. — särsk. (fullt br.) i uttr. ligga i mitten (förr äv. på mitten av ngt), om sanningen l. det rätta: ligga mitt emellan (två motsatta uppfattningar). Rydqvist Resa 25 (1838). Antagligen ligger sanningen, som så ofta eljest, i midten. Vallentin London 315 (1912).
Ssgr, se sp. 1129 ff.

 

Spalt M 1125 band 17, 1944

Webbansvarig