| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MIN min4, i sydligaste Sv. oftast mi4n, possessivt pron.; n. mitt mit4; pl. mina mi3na2, i Sveal. o. Norrl. stundom min3a2. Anm. 1:o I viss utsträckning fortlevde de fsv. böjningsformerna i ä. nsv. tid, i sht i NT 1526 o. Bib. 1541 samt i den religiösa litteraturen (reformatorernas skrifter o. d.), t. ex. gen. sg. m. o. n. mins Psalt. 18: 3 (Bib. 1541); gen. sg. f. minne (eg. dat.-form) GudlVis. A 6 b (1530), 2Sam. 22: 3 (Bib. 1541); dat. sg. m. minom OPetri Hb. D 1 a (1529), Gevaliensis Jos. 26 (1601); dat. sg. f. minne l. mine G1R 1: 62 (1523), Psalt. 64: 2 (Bib. 1541), Preutz Kempis 279 (1675); dat. sg. n. mino Joh. 16: 15 (NT 1526), Jer. 23: 9 (Bib. 1541), Oxenstierna Bref 4: 501 (1648); ack. sg. f. mina G1R 1: 3 (1521), OPetri Clost. E 1 a (1528), Psalt. 64: 2 (Bib. 1541), Rääf Ydre 1: 306 (i handl. fr. 1552). — nom. pl. m. mine 4Mos. 8: 14 (Bib. 1541); nom. o. ack. pl. n. min Jer. 23: 9 (Bib. 1541), Gevaliensis Jos. 17 (1601), Brasck Apg. B 1 b (1648). — Äv. i senare tid förekomma, i sht i religiös litteratur, (mer l. mindre korrekt använda) former som gå tillbaka på det fsv. böjningsmönstret, t. ex. ack. sg. f. mina Ps. 1819, 33: 3 (: mina själ); nom. pl. m. mine Sundberg Farl. 17 (1873: mine bröder), Östergren (1932: Mine älskade åhörare!). — Rörande detaljerna i formutvecklingen jfr motsv. förhållanden vid din (se DIN, poss. pron., anm. 4, sp. D 1427 ff.). 2:o Rörande gen.-formen mins i sådana uttr. som far mins, min fars, jfr motsv. form av din (se DIN, poss. pron., anm. sp. D 1424). 3:o I uttr. i all min dar (se under I 1 i) har ”min” sannol. överförts från det likbetydande i all min dag l. tid; jfr DIN, poss. pron., sp. D 1430. 4:o Rörande ordets plats i förhållande till dess huvudord jfr motsv. förhållanden vid din (se DIN, poss. pron., anm. 3, sp. D 1432 f.). 5:o Rörande utelämnande av min vid släktskapsord, t. ex. far, min far, jfr motsv. förhållanden vid din (se DIN, poss. pron., anm. 4, sp. D 1433).
1) i adjektivisk anv.
α) i fråga om ngt sakligt konkret. Min egendom. Mina ägodelar, tillhörigheter. Du får gärna låna en av mina böcker. Alt thet mitt är, thet är titt. Luk. 15: 31 (NT 1526). Skall jagh nu thagia mith godz igienn. SkrGbgJub. 6: 154 (1589). Är stranden min, är böljan min också. Runeberg 5: 129 (1863). Låt bli cykeln, konstapeln. Den är min. SvD(B) 1943, nr 308, s. 13.
β) i annan, friare anv. Vill iak oc .. beskerma alle then helgo kirkes .. ägodelar epter mina macth saa lenge iak liffuer. G1R 1: 3 (1521). Mitt rijke är icke aff thenne werldenne. Joh. 18: 36 (NT 1526). Glimmar i lifvets / Bok mitt namn? Stagnelius (SVS) 2: 136 (c. 1821). Då inträffade .. någonting, som rubbade alla mina cirklar. InnanBörj. 70 (1921).
b) för att beteckna ngt (konkret) ss. använt l. disponerat o. d. av den talande (oavsett om det är hans egendom l. icke); jfr DIN, poss. pron. I 1 b. Vndher myth Jndsigle. G1R 1: 7 (1521). Din Syster Kahrijn .. ähr reest neder j Greffweskaped mit. AOxenstierna Bref 4: 518 (1648). Aldrig än mitt lod har felat. Tegnér (WB) 4: 25 (1822). Min sked var aldrig med då det regnade välling. Granlund Ordspr. (c. 1880). När jag en dag svängde ut med min bil från svenska legationen (i Berlin). Fredborg Stålv. 285 (1943).
c) för att beteckna ngt ss. avsett för l. ägnat (l. anslaget) åt l. tillkommande den talande l. ss. fallande på hans lott l. ss. ngt som han kan göra anspråk på o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 1 c. Nu är det min tur. Det är min rättighet (att förfara så). (Gud) Min sköld. och minne saligheetz horn. Psalt. 18: 3 (öv. 1536). Bekennes Jag mig haffua Bekommith Min Redelige Betalning. Rääf Ydre 1: 355 (i handl. fr. 1599). Jag intet för min död om sådant kunnat drömma. Livin Kyrk. 32 (1781). Alltså och fördenskull (när jag skaffat hit juvelsmycket), gif mig mina hundra plåtar. Almqvist DrJ 178 (1834). Utan någon min förlust. Meurman (1847). Mitt enda tillfälle .. att berätta i tryck .. hur jag kommit att bli författarinna. InnanBörj. 7 (1921).
d) för att beteckna (ngn l.) ngt ss. lämplig(t) l. passande l. fördelaktig(t) o. d. för l. omtyckt av den talande; jfr DIN, poss. pron. I 1 d. Det är inte min likör (bildl.); jfr LIKÖR 3 slutet. Herren är mijn klippa och mijn borgh, och min Frelsare. 2Sam. 22: 2 (Bib. 1541). Montanus är min man; det är en karl som förstår hvad man säger. Strindberg RödaR 175 (1879). Nysilad mjölk är i vanliga fall icke min dryck. Engström Häckl. 267 (1913).
e) i fråga om tjänst l. syssla som innehaves l. ställning som intages av den talande, om yrke som han utövar, uppdrag som lämnats honom, skyldighet som åligger l. krav som ställes på honom o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 1 e. Det är min sak (att sköta om det)! Mit .. arbete. VDAkt. 1682, nr 119. Mitt ämbete. Schultze Ordb. 3106 (c. 1755). Jag började nu ett stort ting med Gerts härad, mitt fjärde ting i ordningen. De Geer Minn. 1: 110 (1892). Betalar jag inte min skatt? SvD(B) 1943, nr 310, s. 13.
f) för att framhålla ngt ss. ingående i den talandes levnadsvanor, diet o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 1 f. I dag på min morgonpromenad hörde jag göken. Jag skulle just dricka mitt eftermiddagskaffe, när osv. Jag röker min modiga pipa tobak. Gyllenborg Sprätth. 68 (1737). En dag .., då jag skulle köpa min aftontidning. Nordström Dag 65 (1942).
g) i fråga om den talandes yttre l. inre varelse l. ngn hans kroppsdel, sinnes- l. själsförmögenhet, kropps- l. själsegenskap o. dyl. l. överhuvud ngt som tillhör l. ingår i hans personlighet; jfr DIN, poss. pron. I 1 g. Den här handsken är förliten för min hand. Min syn, min hörsel är god. Jag hörde det med mina egna öron. Tagher, äter, Thetta är min lekamen. Mat. 26: 26 (NT 1526). Doch .. ware icke min wilie vtan thin. Luk. 22: 42 (Därs.). Mitt hierta wil migh brista j mino lijffue, all mijn been darra. Jer. 23: 9 (Bib. 1541). Alt ondt han från migh wänder, / Och frälsar mina siäl. Ps. 1695, 95: 3; jfr Ps. 1819, 33: 3. Mina bleka barndomsminnen. Tegnér (WB) 2: 44 (1810). Jag gör vad i min förmåga står. Auerbach (1911). Döden (har alltid) väckt min osläckliga nyfikenhet. InnanBörj. 8 (1921). — särsk. i uttr. min person ss. ett slags omskrivning för ”jag” resp. ”mig”; äv. i uttr. min ringa person l. min ringhet o. d. ss. uttryck för ngns önskan att framträda ss. en anspråkslös person. Min person skall inte stå i vägen för dina planer. Tag inga hänsyn till min person! E(der)s högh Grefl. Excell:ces osäijeliga Nåde emot min ringa person. BraheBrevväxl. II. 1: 81 (1657). Hwad min ringhet skref. Frese Echo Dedik. 6 (1715). Bara du ville / rekommendera min värda person. Risberg HorSat. 12 (1922). Nordström Dag 32 (1942: min obetydlighet).
h) för att beteckna ngt ss. för den talande (särskilt) utmärkande l. egendomligt; ofta betonat; jfr DIN, poss. pron. I 1 h. Som du vet — jag har min mani att osv. Att jag har mitt sätt att se vidskepelse och sottiser. Rosenstein 3: 276 (1787). Jag misströstade om att bli lycklig enligt mitt ideal af sällhet. Nordstjernan 1844, s. 10. Det gav mig .. min syn på livet. InnanBörj. 10 (1921).
i) i fråga om tid som hänför sig till den talande (hans livstid l. skede av l. punkt i hans liv, hans levnadsålder m. m.); jfr DIN, poss. pron. I 1 i. Det händer nog inte i min tid. Min födelsedag. I mina yngre år. Otroliget har iagh hållet i all min dagh, att (osv.). VDAkt. 1678, nr 397. I min tid (voro) i Cabak tvänne Rådsherrar utan hufvud. Roman Holbg 132 (1746). En återblick på min Barndom. CFDahlgren 4: 121 (1831; rubrik). Mitt trettionde år. Levertin NDikt. 8 (1894). Grammatica latina .. roade mig, liksom i all min dar alla slags grammatikor ha gjort. Wulff 80År 102 (1926). — särsk.
α) i förb. min tid, stund, timme o. d., hänvisande på en för den talande (särskilt) betydelsefull tidsperiod l. tidpunkt; jfr DIN, poss. pron. I 1 i β. Min tijdh (dvs. tiden för min död) är hart när. Mat. 26: 18 (NT 1526).
β) i uttr. på min tid l. i min(a) dar, den tid då jag var med (i världen), i min krafts dagar, i mina yngre år o. d.; ofta bl. ungefär liktydigt med: en gång i tiden; jfr DIN, poss. pron. I 1 i γ. Jag var på min tid en intresserad idrottsman. Jag var i Clemens-kollegium i min dar. Hagberg Shaksp. 3: 315 (1848). Jag ock i min dar ryckt händerna undan för ferlan. Lagerlöf Juv. 2 (1893, 1896).
γ) (vard.) i sådana uttr. som (kors l. vad) i all min dar o. d., ss. uttryck för förvåning o. d., se DAG I 5 g.
δ) mer l. mindre pleonastiskt, vid åldersuppgifter; jfr q. Jag har nu mina (dryga) fyrtio år på nacken. Jagh är nu mine 76 åhr gammal. OxBr. 12: 301 (1648).
j) i fråga om väg l. bana o. d. (i egentlig l. bildl. anv.) som den talande vandrar l. har att tillryggalägga; jfr DIN, poss. pron. I 1 j. Min wäg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar. Stiernhielm Herc. 309 (1648, 1668). Allsmägtige, hvart bär min led? Rydberg Dikt. 1: 6 (1877, 1882). Min väg till ”praktiskt arbete” låg öppen och klar framför mig. InnanBörj. 68 (1921). — särsk. med starkt förbleknad bet., i sådana uttr. som jag går (gick, skall l. måste gå) min väg, jag ger osv. mig i väg härifrån. Tills jag, i en salig stund, / Får gå mina färde. Ps. 1819, 128: 7. Ska jag gå min väg nu, när (osv.). Östergren (1932).
k) i fråga om ngn (l. ngt) som den talande hör (närmare) samman med l. till vilken (l. vilket) han står i ett förhållande av ett l. annat slag (släktskap, över- l. underordning, vänskap l. motsatsen, kamratskap l. annan gemensamhet osv.); äv. vid personnamn; jfr DIN, poss. pron. I 1 k (β). Min son, dotter; mina barn; min hustru; min bro(de)r, syster, mina föräldrar; min familj, släkt; mina anhöriga, närmaste. Mitt tjänstefolk. Mina underordnade. Min chef, husbonde, mina överordnade, mina förmän. Mina kamrater, meningsfränder. Mina fiender. Mina medmänniskor. Minne förmen (dvs. företrädare). G1R 1: 38 (1522). Mine wener. Job 19: 14 (Bib. 1541). Jag fägnar mig af kiärstan min. Lindschöld Vitt. 212 (c. 1670). Ambrassera (dvs. omfamna) min små tandrement å mina vägnar. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 14 (1703). Ack om Salig Man min hade lefvat! Björn FörfFl. 26 (1791). På dig, o Helge, lägger jag fadrens sorg, / o älska som en dotter min Ingeborg. Tegnér (WB) 5: 18 (1825). Der står ett träd på min faders gård. SvForns. 3: 299 (1842). (En) operasångare, en min för detta studentkamrat. Strindberg TrOtr. 2: 55 (1890). Jag .. skickades .. af min läkare .. till Karlsbad. De Geer Minn. 1: 277 (1892). (Jag) tog .. mor mins namn. Siwertz JoDr. 394 (1928). — särsk.
α) i predikativ ställning, med starkt framträdande possessiv bet. (jfr a); särsk. i fråga om förhållandet mellan man och kvinna; jfr DIN, poss. pron. I 1 k α (slutet). Och hör du, liten Karin, säg vill du bliva min (i folkvisa). Min wen är min, och iagh är hans. HögaV 2: 16 (Bib. 1541). Nu, Axel, Axel, är du min. Tegnér (WB) 4: 25 (1822). (†) Mijn meenlöös’ Siäl / Bortförd’ han (dvs. Astrild) androm til en Trääl. / Men nu; nu är Jag Min (dvs. ”min egen herre”) igen. Stiernhielm Harm. 85 (1668).
β) i fråga om det folk, det land osv. som den talande (gm födseln) tillhör, det språk han talar, det företag han tillhör osv.; jfr DIN, poss. pron. I 1 k δ. Mitt modersmål. Min firma (där jag är anställd) ligger vid Storgatan. Tå iagh än nu war j mitt land (dvs. mitt fädernesland). Jona 4: 2 (Bib. 1541). Mine käre Landsmän. Kellgren 3: 198 (1792).
l) (i sht vard.) för att framhålla att den talande är (djupt) intresserad för, (innerligt) förtrogen med l. (varmt) fäst osv. vid ngt l. är väl hemmastadd i ett kunskapsämne o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 1 l. (Om) iag rätt hafuer lärt mijn Logicam, / Och weet igenom gå mijn Topicam. Stiernhielm Parn. 2: 5 (1651, 1668). Jag har äfven längtat / till mina berg, till mina skogars sus. Tegnér (WB) 3: 105 (1820).
m) i fråga om ett kropps- l. själstillstånd, en sinnesstämning l. känsla o. d. hos den talande, l. en handling l. värksamhet av honom; äv. eljest vid ett sbst. bakom vilket ligger ett verbalbegrepp, vars subjekt den talande är; jfr DIN, poss. pron. I 1 n. Jag såg i min dröm att osv. Min tanke var att vi skulle ha rest i dag. Min tacksamhet mot honom är stor. Du har min högaktning. Min åtgärd hade åsyftad värkan. Mitt förslag i saken går ut på osv. Jag skall försöka göra mitt bästa. Wed Rijchesens och mijna Strengia hempd. G1R 1: 6 (1521). Frelsa mich fråå synder mina. GudlVis. A 6 b (1530). Kort och godt, jag har mina stora invändningar emot prostens begge döttrar. Almqvist AMay 37 (1838). Då jag .. brann af min första .. kärlek. Wägner Norrt. 1 (1908). Min medkänsla blev starkare. Hallström Händ. 174 (1927). De orden är dina ord, inte mina. Holmberg TankRådj. 96 (1943). — särsk. för att beteckna ngt (mer l. mindre) konkret (i sht litterärt l. musikaliskt alster l. konstvärk) ss. utfört l. tillvärkat l. skapat o. d. av den talande; jfr DIN, poss. pron. I 1 n β. Jag skall skicka dig min (doktors)avhandling. Vad tycker du om min senaste tavla? Den där villan är mitt vackraste hus (yttrat av en arkitekt l. byggmästare). Thetta myth breff. G1R 1: 6 (1521). En min skrift. Columbus Ordesk. 20 (1678; uppl. 1908). Min 5te bok. Engström (1910; boktitel). Min första dikt. InnanBörj. 20 (1921).
n) (i skriftspr.; se dock slutet) motsv. en objektiv genitiv; jfr DIN, poss. pron. I 1 o. Han kom till min hjälp. G1R 1: 55 (1523). Mitt ädle Sinne drifwer, / Migh heller til min Macht, / At medh thet iagh nu skrifwer, / Emoot stå mitt föracht. Skogekär Bärgbo Klag. A 3 a (c. 1632). Han gråter. Grymma sorg! min saknad gör hans plåga. Lenngren (SVS) 1: 217 (1778). Din oförrätt var alltid min. Knorring Ståndsp. 1: 7 (1838). Min mor .. bidrog till min utbildning. InnanBörj. 10 (1921). — särsk. (fullt br.) ss. bestämning till verbalsbst. l. därmed likställt ord betecknande person som utför den gm verbet uttryckta handlingen l. värksamheten; jfr DIN, poss. pron. I 1 o α. Iagh weet at mjn forlossare leffver. Job 19: 25 (Bib. 1541). Hennes Symbolum war: Iesus min frelsare. PJAngermannus ATrolle 56 (”67”) (1620). (Konungen) är .. min och din personlige skyddsherre. Wisén Tal 8 (1881).
o) [eg. specialanv. av k] i förb. som omskriva l. ersätta ett andra personens personliga pronomen; jfr DIN, poss. pron. I 1 p.
α) ss. uttryck för hövlighet, underdånighet o. d.; numera i sht i uttr. min herre (se HERRE anm. till 4 b, c), min fru (se FRU anm. till 3), mina damer (se DAM, sbst.1 I 2 c α). Myn Aller kärestä Nadighe Herre. Rääf Ydre 1: 300 (i handl. fr. 1551). Der till iagh Suarade min danneman i förstå edher intet. VRP 18/2 1653 (möjl. nedlåtande). Augusta. Ack Brita .. Brita. Min Fröken .. Augusta. Hvad vil du? Brita. Min Fröken ropade. Dalin Vitt. II. 5: 85 (1738). Vil min Herr Criticus anställa en sådan Reformation uti Historien. SvMag. 1766, s. 238.
β) ss. uttryck för förtrolighet; vanl. ss. bestämning till personnamn, släktskapsord o. d.; ofta i förb. med käre (kära) o. d. Min käre son, gosse! Vad heter du, min lilla flicka? Min älskade! Nu min Hercule kom. Stiernhielm Herc. 259 (1648, 1668). Tu har wäl hördt, min Torsten, hvadh (osv.). JCelsius (1687) i 2Saml. 13: 32. Mi Engell helsas af oss alla. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 98 (1696). Min söta vän, lägg bort sin kappa. Lenngren (SVS) 1: 10 (1775). Välkommen, välkommen, kär sonen min! Geijer Skald. 154 (1815, 1835). ”Mina snälla människor,” mumlade han, där han stod, ”detta är ju, som det ska vara”. Lagerlöf Kejs. 106 (1914).
γ) (numera föga br.) i uttr. min (gunstige) läsare, i (företal till) skrift, där författaren vänder sig till läsaren, likvärdigt med: du resp. dig som läser detta; ”den ärade läsaren”. Bafallandes här medh min gunstige Läsare i thens Högstes beskerm. Stiernhielm WgL Föret. 2 (1663). Min Läsare lärer ock finna, at .. (det härmed utkommande värket) öfver alt bär märke .. af .. mycken insigt. JIhre hos Hoffmann Förnöjs. Föret. 6 b (1752). Här börjas, Min Läsare, et nytt tidehvarf i Svea-Rikes Historia. Dalin Hist. III. 1: Föret. 1 (1761). Sahlstedt CritSaml. 491 (1765).
δ) med försvagad innebörd, ss. bestämning till Gud i vissa interjektionella uttr., ss. min Gud! (med obetonat pronomen) (jfr GUD II 5 slutet), förr äv. för min Gud (jfr FÖR, prep. I 1 d slutet), förr äv. hjälp min Gud! (se HJÄLPA, v. 1 a β). Men, hielp min Gud! hur’ såg thet vt, tå; när (G. II A. föll). Stiernhielm Jub. 45 (1644, 1668). Min Gud .., är det sant. Ihre DissJurForm. 4 (1746). För min Gud, tror svärfar, att något större nöt fins än jag? Almqvist Amor. 235 (1822, 1839).
p) ss. bestämning till sbst. i vissa stående prepositionsuttryck; jfr DIN, poss. pron. I 1 r. Jag å min sida. För min del skulle jag önska osv. For myna skuld. G1R 1: 7 (1521). Hwat tw lofwar ok tiilsægher them paa myna wængna. Därs. 59 (1523). Meningen är efter mit begrep, at (osv.). Rudenschöld Crit. 7 (1755). TPedFinl. 1903, s. 191.
q) (vard.) i viss mån pleonastiskt vid tids-, måtts- o. värdebestämningar i uttr. som beteckna en betydlig l. avsevärd summa l. mängd o. d.; jfr i δ o. DIN, poss. pron. I 1 s. Jag har gått mina dryga tre mil i dag. (Uniformen) har .. kostat mig mina modiga styfrar. Ehrenström Öfverd. 38 (1739). Jag fick .. tillfälle att öka porträttgalleriet och satt i mina fyra timmar, omgifven af ett outtröttligt förråd af modeller. Hedin Indien 2: 13 (1910).
r) med försvagad bet. i sådana bedyrande uttr. som min liv och själ, min liv och kniv, min själ o. d. (samtliga med obetonat pronomen), se KNIV 1 e, LIV I 1 g, SJÄL.
2) [jfr motsv. anv. i andra språk; jfr DIN, poss. pron. I 2] substantiviskt i pl. de mina, numera sällan (utan best. art.) mina, mina närmaste, mina anhöriga, min familj; äv.: mina vänner, mina anhängare l. lärjungar, meningsfränder l. partikamrater o. d.; numera sällan: mina landsmän o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 2. Att jagh och de mina ähro .. medh helsan hijtt komne. OxBr. 3: 15 (1613). Skogekär Bärgbo Klag. A 1 b (c. 1632; om Sverges folk). Alt hwad ok lijf har, och anda, thet måste på jordene dödas; / Huar iag (dvs. Mars) och mijne gå fram. Stiernhielm Parn. 2: 3 (1651, 1668). Gatan, där jag mina möter, / har du aldrig sett. Vetterlund SkuggSal 19 (1916).
3) substantiverat i n. sg. mitt.
a) min egendom, mina tillhörigheter l. ägodelar o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 3 a. Mat. 25: 27 (NT 1526). Mitt är mitt, mitt är migh icke leet. SvOrds. B 6 b (1604). Mitt är ju mitt hur jag har fått det än. Hagberg Shaksp. 2: 242 (1847). ”Mitt!” — sa’ finn’ om Stockholm. Schultz Ordstäf 28 (c. 1865). Jag gör med mitt hvad jag vill. Quennerstedt Tal 1902, s. 9. Lagerlöf Kejs. 95 (1914). — särsk.
α) [jfr d. mit og dit, t. mein und dein, eng. mine and thine, fr. le mien et le tien] i uttr. mitt och ditt, stundom ditt och mitt, eg.: vad som tillhör mig resp. dig; vanl. i allmännare anv.: vad som tillhör den ene resp. den andre; äv.: frågan om vad som tillhör den ene resp. den andre; besittningsrätt, äganderätt. Dhen trätan, ditt och mitt, haar skildt mången ifrå sitt. Grubb 97 (1665). Mitt och Ditt är den eviga, sjelf outtorkeliga källan till ändlösa stridigheter. Biberg 3: 13 (c. 1823). Att man skulle i händelse af en oförmodad skilsmessa hafva mycket svårt att skilja mitt och ditt. Strindberg NRik. 103 (1882). Rättsbegreppen i fråga om mitt och ditt. Tegnér SvBild. 270 (1896). jfr: Menniskiorna skulle leffua vthi alsom största Fred och Roligheet på Jordenne, om man affskaffadhe vthur Werldenne the twenne Ord: Mitt och Titt. Schroderus Waldt 46 (1616).
β) i utvidgad anv., om vad som hör samman med den talande, vad den talande kan göra anspråk på o. d.; jfr DIN, poss. pron. I 3 a β. Joh. 17: 10 (NT 1526). Finner du .. alt lyteslöst hoos digh och ditt, kom så sedan och lasta mig och mitt. Kempe Graanen A 11 b (1675). Hvad ni ha känt, är ett intet mot mitt, tro mig, ett intet. Hallström El. 44 (1906).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (vard.) mitt hem, min bostad, stället där jag bor l. vistas; vanl. i sådana uttr. som (hem) till mitt, från mitt; äv. (bygdemålsfärgat) (hemma) hos l. till mitt; jfr DIN, poss. pron. I 3 b. Lät migh ferdas och reesa heem til mitt. 1Mos. 30: 25 (Bib. 1541). Hemme hooss mitt. OxBr. 5: 25 (1613). Jagh skickadhe hem til mitt effter een fierdingh öhll. VDAkt. 1677, nr 214. Jag såg hemifrån mitt hur svårt de hade det. Lagerlöf Troll 2: 92 (1921).
c) (i sht vard.) vad som åligger l. tillkommer mig att göra; min plikt, min skyldighet; min sysselsättning, mina sysslor; vanl. i ställning ss. obj.; jfr DIN, poss. pron. I 3 c. Sköt du ditt, så ska jag nog sköta mitt. Nu har jag gjort mitt, nu kan en annan fortsätta! Nu är jag färdig med mitt. Nu wil iagh haffua giordt mitt här til. LPetri Luther Nattw. G 3 a (1562). Mitt är ej att här författa någon försvarsskrift. Ödmann StrFörs. 4: 355 (1822). Såren får jag sköta, det är mitt. Hallström Sagodr. 77 (1910).
d) (i sht vard.) det som är föremål för mitt intresse l. upptager mina tankar o. d.; vad jag har för mig l. sysslar med o. d.; det som är av vikt l. betydelse för mig l. utövar inflytande på min ställning o. mina förhållanden osv.; jfr DIN, poss. pron. I 3 d. Jag har som vanligt mitt att tänka på, så någon resa blir det inte av nu.
II. [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.; jfr DIN, poss. pron. II, samt SoS 1915, s. 235 ff.] (vard.) i förb. med ss. apposition stående sbst. l. ordförbindelse (vanl. med nedsättande innebörd) varmed den talande avser att karakterisera sig själv; i sådana uttr. som (jag) min stackare, min dumbom, åsna. Mitt (dumma) nöt, att jag inte begrep det! Jag, min arma qwinna. Moræus Schonæus 465 (c. 1685). Jag min tok. Weste (1807). Jag har rent som lipat åt’et en lång stund, mitt gamla skrälle (skrev trotjänarinnan). Hedenstierna Bondeh. 166 (1885).
b) [sannol. efterbildning av t. vergissmeinnicht, där mein är gen. av ich, jag] i uttr. förgät ej min, växten förgätmigej (se d. o. 1). Visb. 3: 36 (1599).
Spalt M 977 band 17, 1944