| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENING me3niŋ2, r. l. f. ((†) n. NGoldenau hos Fernander Theatr. 4 a (1695)); best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 27: 153 (1557), Swedberg SabbRo 409 (1688, 1710)); förr äv. MENUNG, f.
1) vad ngn tänker l. anser (o. utsäger) om ngn l. ngt; åsikt; uppfattning; omdöme; tanke; jfr MENA, v.2 3. Hysa l. ha l. omfatta (förr äv. fatta l. hålla) en viss mening om ngt. Säga sin (oförgripliga) mening (rent ut). Han har den meningen att något måste göras genast. Ändra mening, frångå sin mening. Fasthålla vid, förr äv. stå på en mening. Ha förutfattade meningar om ngt. Stå för sin mening. Ha goda skäl för sin mening. Vara ensam om sin mening. Inhämta ngns mening rörande ngt. Bilda sig en mening om ngt. Dela ngns mening (till fullo). Uttala, förr äv. fälla (se FÄLLA, v. 21 d) sin mening. Meningarna äro delade l. skiftande l. gå isär l. skifta. Enligt, äv. efter (jfr EFTER 15 f γ) l. i (jfr I, prep. o. adv.2 I 4 c) ngns mening. Vara av, förr äv. i l. uti l. vid l. på den eller den meningen, hysa den l. den åsikten. J jtt rådh .., ther monge giffua sina röster och meningar före. OPetri PEliæ c 1 b (1527). Doch stodh Jören Persson på then meningh att (osv.). HH XIII. 1: 164 (1564). Monge äre vthi thenne meningen. BOlavi 106 a (1578). Somme (av adeln) .. wore wed den mening, at (osv.). Brahe Kr. 37 (c. 1585). Kan hända att Presterskapet är på annan mening. RARP 7: 55 (1660). Gamle fortplantade meningar låta intet så lätt utrota sig. Nehrman Gift. Föret. 6 (1747). De .. i tidens mening fromma Florentinarna. Ljunggren Resa 5 (1871). Även den mest kritiske person grundar sina flesta meningar på andras auktoritet. Larsson Bildn. 24 (1908). Wedberg 1HD 293 (1922). — jfr ALL-, FOLK-, FÖRSLAGS-, GRUND-, HJÄRTE-, IRR-, VILLO-MENING m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. ha o. d. en god l. ond o. d. mening om ngn l. ngt, ha en vänlig l. välvillig resp. ovänlig osv. uppfattning om ngn l. ngt, vara vänligt resp. ovänligt osv. stämd mot ngn l. ngt. (De) haffua ena onda mening om honom. OPetri Send. A 2 a (1528). Den goda meningh E. H. Excellens drager om hans person. Rudbeck Bref 47 (1668). Den goda mening man har om sina egna tänkesätt. Riccoboni Catesby 16 (1761). Hafwa en hög mening om ngn. Cavallin (1876).
b) (†) pregnant, om oriktig åsikt: villfarelse; misstag. Troo är icke någhon menniskligh mening eller dröm. FörsprRom. 2 a (NT 1526; Luther: whan). Somblige Länder hafwa .. ingen Landtmätare, där af kommer att på Universal-Charter så månge Feel och Meningar finnas. Rålamb 4: 80 (1690).
c) (mera tillf.; se dock slutet) övergående i bet.: förmodan; jfr MENA, v.2 4. Skulle iag nogot gissa, så är thet min mening, att thet stora diuret (i drömmen) mon wara Kong Rolfs Götreks sons hamn. Verelius Gothr. 102 (1664). Man har äfven framkastat den mening, att (osv.). Ljunggren Resa 108 (1871). — särsk. filos. enl. vissa (äldre) filosofiska system ss. benämning på ett antagande l. en förmodan l. ett försanthållande som stödes på otillräckliga grunder; jfr MENA, v.2 5 a. I (encyklopedien) har planen fordrat att jemte sanningar anföra blotta meningar, oafgjorda skiljaktigheter, märkliga villfarelser. Rosenstein 1: 95 (1787). Trana Psych. 2: 106 (1847).
d) (†) i uttr. ngns fulla l. hela mening o. d., ngns bestämda övertygelse. LReg. 24 (1583). Schouten Siam 36 (1675). Czaren var nu i den fulla mening, at (osv.). Nordberg C12 1: 831 (1740).
e) (†) övergående i bet.: utsaga; påstående; sats. Then ene meningen synes vare tvert emot then andre. G1R 26: 869 (1556). Efter Skriftens egen mening. Frese VerldslD 50 (1717, 1726). Lindfors (1824). — jfr FÖLJE-, SLUT-MENING.
f) om allmän l. samlad l. utbredd åsikt; opinion; särsk. i uttr. allmänna, förr äv. mesta meningen (förr äv. enbart meningen), om åsikt som omfattas av alla l. flertalet inom en befolkning(sgrupp), allmänna opinionen. Så at meningenn (om G. I) war, at ingenn konungh i christenhetenn hade i manne minne leeffdh sinom barnom så storen skat och förrådh. 3SthmTb. 1: 97 (1592). Mästa meningen är, at den som ingen egendomb äger har intet votum. 2RARP I. 1: 19 (1719). Den allmänna meningen delade .. (Armfelts) åsigt om (osv.). Tegnér Armfelt 1: 331 (1883). NDA 1915, nr 213, s. 2. — jfr DAGS-, FOLK-MENING. — särsk. (†) i utvidgad anv., om rykte. AOxenstierna 2: 77 (1612). Allttså förorsaker .. sådant (dvs. de besvärligheter som krigstider medföra) .. snack och taal, meninger och inbillninger. RARP 1: 29 (1627). KOF II. 1: 350 (1659).
g) (†) om ngns anseende l. (goda) rykte. Konung Cristiern .. hade och beröffwat the Swenske all erligheetz mening och lofford iffrå, ibland alle Potentater. Svart G1 56 (1561).
h) i fråga om omröstning, i pl., övergående i bet.: antal röster. När wid omröstandet .. i Rådkammaren, meningarne blifwa lika starcke å bägge sidor. PH 1: 17 (1719). Då meningarna inom styrelsen äro lika delade. SFS 1920, s. 1507.
2) (†) önskan; önskemål; jfr 3. G1R 24: 320 (1554). Sedan .. (biskop Unno) til thenna Ähran (dvs. biskopsvärdigheten) emot alles Meening vphögd war. Schroderus Os. 2: 533 (1635). Brenner Dikt. 1: 22 (1697, 1713).
3) avsikt (se d. o. 3 a); syfte; syftemål. Det är meningen att han skall börja skolan i höst. Han har ingen mening med vad han säger. Vad är meningen (med detta)? G1R 1: 53 (1523). Wij förstå wäll, huad eder menung är. Därs. 12: 186 (1539). Min mening med det nu anförda är ingalunda att förringa värdet af Luthers stora företag. Tegnér (WB) 3: 144 (1817). Vistelsen i utlandet blef längre, än det från början var meningen. VetAÅb. 1910, Bil. 1, s. 27. — jfr BI-, SIDO-MENING. — särsk.
a) i uttr. i mening l. den mening(en) (ngn gg vid den meningen) att göra ngt l. att ngn skall göra ngt o. d., i avsikt att osv., för att osv.; numera nästan bl. i uttr. i akt (förr äv. den akt) och mening (jfr AKT, sbst.3 8 a γ). Jcke skeer thetta vthi then mening ath andre skola lijsa haffua. 2Kor. 8: 13 (NT 1526). LPetri Œc. 32 (1559: widh). Bemälte skälm kom in för Muskou … i meening thet Muskouske Herrskapet aldeles at föröda. Widekindi KrijgH 367 (1671). Afzelius Sag. VIII. 1: 145 (1856).
b) (†) i uttr. ha i mening(en) (att göra ngt), ha i sinnet l. ämna osv. Svart Ähr. 56 (1560). Och hafuer then Edele herren i meningh haft at begifue sigh til Sawlax och hijt vth (till Kexholm). UrkFinlÖ I. 2: 71 (1597). OxBr. 12: 465 (1623). Brask Pufendorf Hist. 68 (1680).
c) (†) i uttr. ngn är i mening att göra ngt, ngn ämnar (just) göra ngt; ngt är i mening att göras, ngt är avsett att göras. HC11H 15: 28 (1664). (Han) var i mening att gifva oss madeira, då han blef afbruten. Almqvist Jagtsl. 89 (1832).
d) i förb. med sådana adj. som god l. ond o. d.; numera i sht i uttr. (göra ngt) i god l. bästa mening, i (största) välmening. The som thetta göra haffua ther en ond meningh med. G1R 1: 254 (1524). Han haffuer giort thet vdi en godh mening. Därs. 9: 271 (1534). Lägg icke sådana små saker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Runeberg 4: 253 (1836). Då han i bästa mening blandade sig i sina lärjungars enskilda angelägenheter. 3SAH 7: 291 (c. 1880). Det har inte skett i någon ond mening. Böök Sommarl. 271 (1927). — särsk. i numera obr. uttr. Iak skal tage oc anama Hans Nades godgerninger altid til en god mening (dvs. ”ss. gjorda i en god avsikt”). G1R 1: 4 (1521). (Sören Norby) haffwer en ondh meningh till thetta rikith. Därs. 3: 176 (1526).
4) ändamål; syfte; jfr 3. Vij (kunna) icke nogsampt förundre hvad mening thett skal hafve, att I ingen doom ther om seije vele. G1R 24: 405 (1554). Du (har) .. lärt dig att se och förstå .. lifvets och dödens mening. Wallin 1Pred. 2: 334 (c. 1830). Detta systems innersta mening. Wieselgren SvSkL 4: 6 (1847). NordT 1929, s. 240.
5) innebörd; betydelse (se d. o. 3); innehåll; stundom svårt att skilja från 3; jfr MENA, v.2 2. Meningen i l. av, förr äv. på hans ord är oklar. OPetri GudzOrdh A 2 b (1528). The som förstå Lagsens mening. FörsprGT a 5 a (Bib. 1541). Meningen på desse (citerade) ord är denne: At (osv.). Rudbeckius KonReg. 453 (1619). Hwar talar giärna om sin egen tarff … Man säger och wed samma meening: Soon drömmer om draaff. Grubb 293 (1665). Så han sade och log, och en mening låg i hans löje. Runeberg 1: 149 (1836). Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord. Luk. 8: 11 (Bib. 1917). — jfr ANDE-, BI-, BIBEL-, BLIND-, BOKSTAVS-, GRUND-, UNDER-MENING m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. (ngts) grund och mening, om den egentliga l. innersta l. värkliga innebörden (i ngt); (ngts) andemening; jfr GRUND, sbst.1 III 1 d, ävensom GRUND-MENING 2. OPetri 4: 301 (c. 1540). RA I. 3: 95 (1593).
b) förnuftig l. begriplig innebörd, förnuftigt l. begripligt sammanhang; förnuft (se d. o. 2), reson. Det är ingen mening med att göra på det viset. En Runsten .., på hvilcken vel finnas richtiga Runor men gjöra ingen mening. BokvGP 143 (1727); jfr d. Söta ordalag utan mening. Dalin Arg. 1: 16 (1754). Det är ingen mening att säga, att Samuel gick ut ifrån staden Ramah till boningarne. Agardh ThSkr. 1: 108 (1843, 1855). De tycka .. att när (tjänsteflickan) Lina får 25 kr. (i månaden), så är det ingen mening i att de skola gå för 20. Tenow Solidar 1: 12 (1905). — jfr O-MENING.
c) om det inbördes sammanhanget i ngt talat l. skrivet. Tappa bort meningen, medan man skriver. Detta ord kan utelämnas utan att det stör meningen. Tessin Bref 1: 304 (1753). Meningen upplyser lätteligen om de lika ordens olika betydelser. 2SAH 1: 39 (1801). De Geer Minn. 1: 75 (1892).
d) i fråga om ord l. språkligt uttryck överhuvud: betydelse (se d. o. 2 c), bemärkelse (se d. o. 2 b); numera i sht i sådana uttr. som i högre, dålig, egentlig mening o. d. Girs Edelh. A 1 a (1627). Man kunde förstå .. (ett visst grekiskt ord) vthi en dobbel Mening, bådhe Activé och Passivé. Schroderus Os. III. 2: 171 (1635). (Kalvinisterna) wilja intet taga orden (dvs. bibelns ord om nattvarden) som de lyda, utan i liknelse och figurlig mening. HC11H 8: 177 (1693). Då man varit i tvifvelsmål om egenteliga meningen af orden .. hemmantal och gårdatal. PH 5: 3251 (1752). Det är genom tysk påverkan, som vårt (ord) döpa erhållit sin nuvarande mening. Kock SpråkFörändr. 89 (1896). Åldern gör långsynt även i andlig mening. Segerstedt Händ. 9 (1919, 1926). — jfr DUBBEL-MENING.
e) [utvecklat ur d] (mindre br.) i vissa av prep. i styrda uttr. övergående i bet.: avseende. Hvad är .. i poëtisk mening, att säga om Carl XIII? Tegnér (WB) 4: 245 (1822). Afgöra .. i hvad mening .. en skald är stor. Sturzen-Becker 1: 49 (1861).
6) i uttr. nicka, äv. blinka god mening, nicka resp. blinka åt ngn ss. tecken på att man (förstår o.) håller med ngn l. är vänligt stämd mot ngn l. är ngn bevågen; nicka osv. instämmande. Kringstående herrar nickade god mening, då jag gick ut och straxt ombord. Tersmeden Mem. 3: 179 (1743). Han blinkar god mening åt mej. Jolin Barnhusb. 105 (1849; i bild). Husmodern 1942, nr 50, s. 40.
7) större l. mindre, sammanhängande följd av ord (utgörande en l. flera satser) som uttrycker en viss tanke (tankegång, tankeföljd); ett av en l. flera satser (huvudsatser o. eventuellt bisatser) bestående språkligt meddelande; satsföljd, period; av vissa grammatiska författare äv. använt om yttrande (enskilt ord l. enskild ordförbindelse) som icke har satsform, men uttrycker en viss tanke (ett ”omdöme”). Tala i l. skriva korta, långa, klara, otympliga meningar. Och war vdi samme breff ibland annet en meheningh ord ifrån ord så lÿdendes. 2SthmTb. 4: 82 (1570). Store Herrar bruka gemeent stackota meningar: hwar vnder ganska myckit ligger fördålt. Phrygius HimLif. 25 (1615). Mening eller sats består af ord, ett eller flera. Lyth SvSpr. 3 (1848). Noreen VS 5: 51 (1904). Beckman SvSpr. 219 (1904). — jfr BI-, BORGENS-, O-MENING. — särsk. (†) om (i en l. ett fåtal meningar uttryckt) bestämmelse l. villkor o. d.; ”punkt” (i en stadga, ett fördrag o. d.). Opå thett att thesse våre konunglige meninger udi alle punchter stadige och faste bliffve måge till evigh tijdh, så (osv.). G1R 27: 153 (1557). Att .. (1615 års skjutsförordning) så länge måtte uthi alle sine meeningar och Capitel blifwa hållen. Stiernman Riksd. 722 (1617). 2RARP 2: 303 (1723).
8) (†) i fråga om musik: fras (se FRAS, sbst.1 4); melodi. Mankell Lb. 23 (1835). Så .. besynnerliga melodier (i vissa hymner), att vi deruti knappt äro i stånd att igenkänna en musikalisk mening. Palmblad Fornk. 2: 309 (1844).
-LÖS, -VIKT, se B.
B: (5, 7) MENINGS-ACCENT. (mindre br.) språkv. satsaccent, logisk accent; jfr -vikt. Almqvist SvSpr. 201 (1835). Hellerström Liturg. 331 (1932). —
-BRYTNING.
1) motsättning l. kamp mellan olika meningar; i sht i pl. Skarpa, långvariga meningsbrytningar. ÖgCorr. 1854, nr 72, s. 3. 2VittAH 27: 220 (1873, 1876).
2) (†) åsikt (som bryter sig mot en annan); åsiktsriktning. Cronholm Lig. 63 (1839). SvT 1852, nr 178, s. 1. —
-BYTE. dispyt; diskussion; jfr byte 5 samt -utbyte. Samtiden 1874, s. 289. FolklEtnSt. 3: 121 (1922). —
-FEJD. (mindre br.) meningsbrytning; lärotvist. Fryxell Ber. 10: 149 (1842). Palmblad Fornk. 1: 572 (1844). —
-FRAKTION. (numera mindre br.) åsiktsgrupp, parti, partifraktion. Frey 1845, s. 416. Hammar (1936). —
-FRIHET~02 l. ~20. frihet att (i tryck) ge spridning åt sin mening, åsiktsfrihet. Cavallin (1876). —
(5) -FULL, adj. [jfr d. meningsfuld]
1) om tanke, yttrande o. d.: som har en djup(are) innebörd; djuptänkt; som vill (säga) ngt; allvarlig (se d. o. 2). SvMerc. V. 3: 191 (1760). En dramatisk skiss, som både är spirituell och meningsfull. SD(L) 1904, nr 317, s. 1. Det meningsfulla i tillvaron. Segerstedt Händ. 33 (1923, 1926).
2) om blick, min o. d.: menande (se mena, v.2 1 c). JournLTh. 1812, nr 241, s. 2. Meningsfull uppsyn. Bremer NVerld. 3: 386 (1854).
-LÖS. (mening- 1754. menings- 1734 osv.)
1) till 4: ändamålslös; lönlös, gagnlös. Det är meningslöst att försöka. FörslSkolordn. 1817, s. 123.
2) till 5: utan varje (spår av) mening, innehållslös; utan sammanhang. Meningslöst prat. Dalin Arg. 2: 392 (1734, 1754).
Avledn.: meningslöshet, r. l. f. till -lös (1 o.) 2; äv. konkretare, om företeelse, handling o. d. som är (förefaller vara) meningslös. Wieselgren SvSkL 4: 632 (1848). Meningslösheter äro meningslösheter och böra såsom sådana stämplas. Norström EKey 40 (1902). —
(7) -ORD. språkv.
(5) -PAUS. språkv. paus som med hänsyn till innehållet göres mellan tvenne ord i en mening. Boivie SvSpr. 392 (1834). Östergren (1932). —
-SKIFTNING.
1) (mindre br.) till 1: förändring i åsikter; äv. konkretare, om meningsriktning; i sht i pl. Crusenstolpe Ställn. 9: 90 (1844). Eichhorn Stud. 3: 3 (1881). WoH (1904).
-SKILJAKTIGHET~0102 l. ~0200. skiljaktighet i åsikter; ngn gg äv. konkretare, om meningsbyte o. d. Palmblad Norige 327 (1846). Schybergson FinlH 1: 147 (1887; om meningsbyte). —
-STRIDIGHET~102, äv. ~200. (mindre br.) jfr -strid. Lovén Dante 3: Anm. 37 (1857). Östergren (1932). —
(jfr 1 f) -STRÖM, r. l. m. (föga br.) opinion; särsk. i sg. best.: allmänna opinionen. Geijer II. 5: 59 (1838). HT 1910, 2: 8. —
(5, 7) -VIKT. (mening- 1836. menings- 1811—1904) (numera föga br.) språkv. stark betoning, emfas; satsaccent; jfr -accent. Phosph. 1811, s. 533. Boivie SvSynt. 56 (1826). Beckman SvSpr. 171 (1904). —
(5, 7) -VILA, r. l. f. (†) språkv. logiskt berättigad paus, prosodisk paus. Tegnér (WB) 5: 392 (1825). Enberg SvSpr. 432 (1836). —
(jfr 1 f) -VIND, r. l. m. (†) i pl., om allmänna opinionen; ”opinionsvindar”; jfr -ström. Järta 2: 593 (1833). Atterbom Minnest. 2: 248 (1849). —
Spalt M 787 band 17, 1944