Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MARINTRUMPET mari3n~trumpe2t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. marinetrompet; av t. marinetrompete, sannol. folketymologisk ombildning av trompetmarin (varav TRUMPETMARIN); jfr äv. t. marientrompete; till TRUMPET, med syftning på instrumentets trumpetliknande toner, samt en förled av ovisst urspr.; jfr SvTMusF 1919, s. 52 f.]
(förr) mus. ensträngat, ungefär manshögt stråkinstrument (användt i Sv. på 1600- o. 1700-talen) vars toner ha en trumpetliknande klang. SvTMusF 1919, s. 40. Därs. s. 52. Bellman (BellmS) VII. 2: 130 (1938).
Ssg (förr): MARINTRUMPET-SPELARE. SvTMusF 1919, s. 45.
Avledn. (förr): MARINTRUMPETARE, m. marintrumpetspelare. SvTMusF 1919, s. 45.

 

Spalt M 313 band 16, 1942

Webbansvarig