Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÄFFLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(läffl- (leffl-) 16291652. lefl- 16201640. läfi- 16141665)
Etymologi
[jfr d. lefle; av nt. leffeln (t. löffeln), avledn. av mht. laffen, leffen, slicka]
(†) bedriva kurtis (med ngn), flörta; äv. allmännare: söka ställa sig in hos ngn. Messenius Blanck. 54 (1614). Wallensteins lefflande med Hanssestäderne. RP 1: 230 (1629). Han hafuer .. tagit Her Pedherss pijga, och läflat medh henne, och budit till att kränka henne. VDP 1654, s. 185. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 226.
Avledn. (†): LÄFFLARE, m. kurtisör. Messenius Blanck. 58 (1614). Wollimhaus Ind. (1652).
LÄFFLERI, n. kurtis. Messenius Blanck. 54 (1614). Icke allena Hoor .. vthan och all Elskogzkättia, (lefflerij) kyssar .. och skamlösa tanckar äre okyskheet. Schroderus Comenius 826 (1639). Brasck FörlSon. I 2 b (1645).
LÄFFLERSKA, f. kvinna som bedriver kurtis. Linc. (1640; under amasius). Wollimhaus Ind. (1652).

 

Spalt L 1517 band 16, 1941

Webbansvarig