| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYSTMÄTE lys3t~mä2te, förr äv. LUSTMÄTE, n.; best. -et; pl. (numera bl. tillf.) -en (Dalin Arg. 2: 256 (1734, 1754), Östergren (1932)).
1) (†) mat som man har lust till, läckerhet; jfr LUST-MAT. LPetri Psalt. 141: 4 (1560). Sahlstedt (1757).
2) vad som är tillräckligt för att stilla ngns hunger efter l. aptit på ngt; så mycket man orkar l. vill ha av ngt; tillräckligt av ”det goda”; äv. abstraktare: mättnad (på ngt). Få sitt lystmäte, förr äv. få lystmäte (av l. på ngt), förr äv. giva l. skaffa ngn lystmäte. Äta sitt (förr äv. ett) lystmäte (av ngt), äta så mycket man vill ha (av ngt). Serenius (1741). Vara på landet och icke få sitt lystmäte af mjölk! Sturzen-Becker 2: 124 (1841, 1861). Sedan man ätit och druckit sitt lystmäte. Castrén Res. 1: 225 (1852). En rätt, som vi riktigt fingo vårt lystmäte på och mera till (dvs. som vi fingo alltför ofta). Vesterlund Skolm. 31 (1924). — särsk. bildl. Moræus Schonæus 405 (c. 1685: fått lystemäte). I öfverflöd har jag mitt lystmäte fått / Af kunskapens träd, så på ondt som på godt. Wallin Vitt. 2: 106 (1821). Sedan vår vän Gunnar sett sitt lystmäte av New York. Hedin Pol 2: 340 (1911). Fram emot åtta fick mängden också sitt lystmäte, när de kungliga bilarna började rulla fram. SvD(A) 1929, nr 143, s. 11.
3) (†) lust l. begär (efter ngt); särsk. i uttr. efter lystmäte, ss. det lyster ngn, efter behag. Brobergen 210 (1705, 1708). (Bärgsmännen äro) tilfredz, när de allenast få släcka lystmätit, och dricka af den källan dem närmast är. Victorin Looka 3 (1727). Man fyllde en så med vatten, hvarur sedan förmedelst sprutkannan serverades gröfre eller finare strålar efter lystmäte. Lagus Pojk. 99 (1904).
Spalt L 1356 band 16, 1941