Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYDT lyt4, adj. -are; n. o. adv. =. Anm. Ordet användes företrädesvis i n. sg., i sht i predikativ ställning. Stundom förekommer ss. r. l. m. l. f. LYDD, lyd4, t. ex. NordT 1902, s. 277, LoW (1911), Wester Reymont Bönd. 2: 11 (1924).
Ordformer
(numera vanl. skrivet lytt)
Etymologi
[n. av ett fsv. lyþer (jfr olydher, ohörsam), motsv. sv. dial. ly (Ångermanl.), lytt, n. (Skåne, Hall., Västerb.), tyst, ä. d. lyd, ljudlig, lydig, nor. dial. lyd, klart ljudande, tillgänglig för ljud; ia-avledn. av LJUD, sbst.1; jfr fsv. liudher, isl. hljóðr, tyst, stilla (där ljud lätt höres), från vilket de sydsv. (o. dan.) formerna också kunna utgå]
1) (†) ss. adv.: hörbart, tydligt. Iagh sporde: Ästu itt Geenliudh. / Migh swaras rätt lydt: Itt Geenliudh. Preutz Kempis 566 (1675).
2) så beskaffad att ljud lätt höras.
a) (i vissa trakter) så beskaffad (stilla o. tyst osv.) att ljud lätt höras; äv. i uttr. tyst och lydt; i sht i fråga om förhållanden utomhus. Skogen är lytt och ekot mångfaldigt. Torpson Norden 214 (1887). Larsson Intuition 81 (1892; i bild). Det var så tyst och lydt. SDS 1896, nr 600, s. 2. Nu är det tidig morgon .., lydt i luften så att minsta ljud höres. Österling Bäckah. 73 (1909).
b) i fråga om (bostads)hus: där (inom huset uppkomna) ljud lätt tränga vidare l. igenom väggarna (från rum till rum osv.), dåligt ljudisolerad. Det var lydt i villan. Åkerhielm FFanny 5 (1904). I ett modernt, lytt hus .. måste man ta hänsyn till grannarna. DN(A) 1932, nr 68, s. 7. SDS(A) 1932, nr 185, s. 6.

 

Spalt L 1298 band 16, 1941

Webbansvarig