Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUNKA luŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr LUNK, sbst.2
Ordformer
(lunk- c. 1600 osv. lånk- 1772)
Etymologi
[sv. dial. lunka, springa l. gå långsamt, halta; jfr nor. lunke; i avljudsförh. till LINKA]
1) (ngt vard.) springa långsamt (med långa steg); gå halvspringande; äv.: traska, ”trava”; om djur: springa i långsamt trav; äv. med innehållsobj. JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30. (De tredskande bönderna) få lunca til doomcapitlet eller prosten en gångh om åhret. Murenius AV 221 (1651). Så lunka vi så småningom / Från Bacchi buller och tumult, / När döden ropar, Granne kom. Bellman (BellmS) 2: 48 (c. 1765, 1791). (Hästarna) lunkade varligt utföre. Ödman UngdM 1: 121 (1874, 1881). Den gamla märren .., som var van att gå tio steg och lunka tjugu. Fogelqvist ResRot 145 (1926). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: gå sakta, söla; äv.: gå l. ströva hit o. dit. Spegel 276 (1712). Skynda dig och gå icke där och lunka! Adlerbeth FörslSAOB (1798).
b) bildl., om rytm o. d. Den lunkande trallen i (Runebergs dikt) Fieandt. SvLittH 2: 430 (1919).
2) (†) gå och vagga med kroppen, halta, linka. Jagh linkar och lunkar på både sijder. Brasck TyKr. F 3 a (1649).
Särsk. förb. (till 1; ngt vard.): LUNKA AV10 4. RARP 4: 416 (1650). jfr AVLUNKA. —
LUNKA BORT10 4. Kling Spect. E 4 b (1735). —
LUNKA EFTER10 32, äv. 40. Dalin Arg. 1: 59 (1733, 1754). jfr EFTERLUNKA. —
LUNKA FRAM10 4. MarkallN 2: 199 (1821). jfr FRAMLUNKA. —
LUNKA IN10 4. CAEhrensvärd Brev 1: 34 (1781). jfr INLUNKA. —
LUNKA PÅ10 4. lunka ihärdigt, fortsätta att lunka. Widegren (1788). Lunka på, lunka på! Vi ha långan väg att gå. SånglekNääs 1: 103 (1905).

 

Spalt L 1201 band 16, 1941

Webbansvarig