Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOGGIA lod4ja, äv. 32, äv. med it. uttal, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Lundgren MålAnt. 3: 78 (1873) osv.), äv. -er (Upmark Lübke 531 (1872), Östergren (1932)).
Etymologi
[av it. loggia, liksom fr. loge (se LOGE, sbst.2) av fht. louba, louppia, svalgång (se LOFT, sbst.1)]
1) i sht konsthist. täckt pelargång l. kolonnhall o. d. utbyggd framför l. infogad i en byggnad (vanl. dess bottenvåning) o. tjänande ss. förbindelsegång l. promenadhall o. d.; jfr GALLERI, sbst.1 1, HALL, sbst.2 3; äv. om fristående byggnad av liknande slag l. om byggnadsparti l. fristående byggnad bestående av flera våningar av täckta pelargångar osv. Vatikanens loggior. Upmark Lübke 531 (1872). Söderhjelm ItRenäss. 297 (1907).
2) åt en l. flera sidor öppet, övertäckt, över murlivet icke utskjutande byggnadsparti (särsk. i en övervåning). Å byggnadens östra sida finnas 2 loggior och en öppen balkong. PT 1912, nr 8 B, s. 3.

 

Spalt L 1035 band 16, 1941

Webbansvarig