Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÖRNARE ɟœ3rnare2 (körnare (k hårdt) Dalin), sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(kö- 1742 osv. tjö- (tiö-) 1705—1929)
Etymologi
[jfr d. kørner, t. körner; vbalsbst. till KÖRNA, v.1 — Jfr KÖRNARE, sbst.2]
tekn. stålvärktyg med härdad spets, användt för att inslå märken på föremål av metall o. d., särsk. till ledning för hålslag på smidesstycken (jfr KÖRN-MÄRKE). Grundell UnderrArtill. 222 (1705). Almroth Karmarsch 204 (1838). Nerén (1930). Bergman HbJärn 5: 171 (1934).
Ssgr (tekn.): KÖRNAR- l. KÖRNARE-BORR. (förr) borr kombinerad med en centrerad körnare. VetAH 1742, s. 61. —
-MÄRKE. = KÖRN-MÄRKE. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-SPETS. TT 1872, s. 115.

 

Spalt K 3852 band 15, 1939

Webbansvarig