Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVÄKA kvä3ka2, v. -er (Comenius OrbPict. 5 (1683) osv.), -te (Triewald Lärespån 125 (c. 1710) osv.), -t (Dalin (1855) osv.); ngn gg -ade (Carlsson Coleridge Vestind. 20 (1835), Lundegård DrMarg. 1: 78 (1905)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.). jfr KVÄK.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[liksom ä. d. kvæke, d. kvække, av t. quäken; av ljudhärmande urspr. — Jfr KVACKA, v.2]
1) om vissa djur: giva ifrån sig karakteristiska läten.
a) i fråga om det ljud som grodor giva ifrån sig; jfr KVACKA, v.2 a, SKVÄKA. Grodan .. quäker. Comenius OrbPict. 5 (1683). FoFl. 1931, s. 282. — särsk. (tillf.) med obj. Och alla grodor i dyn / de kväka hans lov och ära. Bergman TrAllt 122 (1931; i bild).
b) i fråga om änders snattrande. Schultze Ordb. 2457 (c. 1755). Gripenberg Aho Minns 97 (1921).
c) i fråga om bärgfinkens läte. Nilsson Fauna II. 1: 406 (1835). Fries SvMark. 196 (1930).
2) (vard.) i bildl. anv. av 1, särsk. 1 a, i fråga om mänskligt tal; i sht med tanke på att det som yttras är missljudande l. (mer l. mindre) enfaldigt. Gudstjensten började; de gamla nunnorna qväkade såsom grodor. Carlsson Coleridge Vestind. 20 (1835). Att herr Hammarlund också kväkt sedlighet för att öka sin prenumerantstock. Lundström Jörgenb. 151 (1896). Bergman LBrenn. 192 (1928).
Ssg: (1 a) KVÄK-KONSERT. jfr KONSERT 4 slutet. Stundom stämde tusentals grodor upp en ytterst missljudande kväkkonsert. Kaudern Mad. 80 (1913). FoFl. 1915, s. 184.
Avledn.: KVÄKARE, sbst.1, i bet. 1, 2 m. l. r., i bet. 3 m. [jfr d. kvæker, kvækerfinke; av t. quäker (i bet. 2)]
1) (enst.) till 1 a: groda. Weise 1: 291 (1769).
2) (i vissa trakter) till 1 c, om fågeln Fringilla montifringilla Lin., bärgfink, norrkvint; jfr GRÄK, sbst.2 Nilsson Fauna II. 1: 406 (1835). Erikson Djurnamn 5 (1905; nordsv.).
3) [möjl. bildl. anv. av 1] (enst., †) person som kräks. Törneros Brev 1: 87 (1824; uppl. 1925).

 

Spalt K 3464 band 15, 1938

Webbansvarig